Existerar det ett absolut ögonblick när man bestämmer vem och vad man ska vara? Hur väljer man då en livsstil – och varför? Hur förhåller man sig till alla konsekvenser som uppstår av val man gör? Eller, för all del, av val man inte har en aning om att man gjort?
Om detta handlar, bland annat, monologen Min arm av engelsmannen Tim Crouch som nu spelas på Fria teaterns lilla studioscen på Kungsholmen. Texten berättar om en tioårig grabb som efter att ha ägnat några år åt att vägra – gå på toaletten, prata och andas – bestämmer sig för att höja sin vänstra arm och därefter aldrig ta ner den.
Protesten blir till sist det enda som betyder något. Personlighet, behov, känslor skuggas av denna arm och den uppmärksamhet den får, också som ett konstnärligt statement. Armen gör honom till ett vanskapt monster men också känd – och favorit hos konstnärer som avbildar armen och vill köpa den.
Tim Crouch har skrivit ett halvdussin pjäser, monologer och dialoger som ofta handlar om konstnärliga och existentiella frågor. Gärna med en finstämd humor och saktmodighet som ibland övergår till det groteska – just som Min arm, en absurd pärla, som samtidigt vill diskutera moderna konstnärer och deras (frånvaro av) moral. Allt som väcker uppmärksamhet är bra. Också en uppstoppad arm.
Min arm är en härlig uppsättning, mycket därför att Per Lasson – som spelar, har översatt och regisserar – gör den så kongenialt nära. Han har flyttat handlingen från England till svenska förhållanden. Pojken är skånsk och beskrivningen av slätten, olika orter och dialekter är suveräna, liksom den stockholmska konstscenen.
Iscensättningen börjar med att Lasson ber att få låna tolv föremål och sex foton på människor av publiken. Nässpray, klädborstar, näsdukar och en liten boll blir olika personer. Bilderna på människor blir medintagna på behandlingshemmet för barn med beteendestörningar. Kollisionen mellan föremål, den sakliga tonen och skeendet är underbart bisarr. Så blir alla föreställningar unika och Lasson skapar ett band mellan scen och salong som han sedan uppehåller med fokuserad närvaro.
Min arm är en pjäs om vad människor gör för att bli sedda, om identitet men också om konstvärlden som freakshow. Per Lasson skapar en stämning av eufori och äckel. Inledningen och slutet visar en liten grabb som håller på att lära sig cykla och som gång på gång styr av vägen och ramlar men aldrig ger upp. Det är roligt men griper mer och mer som en bild av envishet och konsten att behärska varat.
Min arm är en underbar vidräkning med familjen som institution samt en ömhetsförklaring till alla udda människor som valt eller inte valt sina liv och handikapp.
