Ikea och Picasso erbjuder tolkningsmodeller för en ny och sällsynt uppsättning av Eugène Ionescos pjäs Den skalliga sångerskan – även känd som primadonnan. Jan Mark har nyöversatt Ionescos epokgörande debutpjäs från 1950, den som skulle lansera absurdismen inom teatern och kallades för en antipjäs.

Theatron, Månteatern och Teater 23 har gått samman om en ”försvenskad” version, iscensatt med hejdlös anti-naturalism av Radoslav Milenkovic. Pjäsen levereras som en teatral Ikea-hylla, en byggsats som vi åskådare har att sammanfoga till något vi kan tänka oss att leva med.

Till inspiration har scenografen Carina Lundgren Carlestam projicerat fondbilder av Pablo Picasso (varav några tycks vara pastischer). De påminner om att bildkonsten sedan ett sekel leker med uppbrutna, förvridna motiv, till skillnad från teatern, som om och om igen måste hävda sin rätt att vara konstlad och absurd.

Ionescos hjältar är herr och fru Martin (Zeljko Santrac och Kerstin Andersson), paret Smith som kommer på oväntad visit, och här helt pikant båda är av kvinnligt kön (Lillemor Hjelm och Suzanna Santrac), samt ett hembiträde (Ann Katrin Andréasson) och en brandman (Magnus Nylander).

I ramhandlingen ska några Ikeamöbler sättas ihop av den serbiskt hetsige herr Martin, som rasande hamrar och borrar utan att följa bruksanvisningen – alltmedan han sjunger balkanska folksånger.

Det är en underbar attack på den svenska lydnad som består i att vi accepterar att köpa möbler i småbitar med konstiga namn för att sedan mödosamt montera ihop dem till symboler för hemtrevnad och trygghet. Ikea står för ett slutet kodsystem som har likheter med utnötta fraser och konventionellt kallprat i ett språk man desperat försöker lära sig.

Språkets alienerande effekt var det som drev rumänen Ionesco (1912–94) att skriva dramatik på franska. Han blottlade artighetsfrasernas absurda tyranni på ett tragikomiskt sätt. Milenkovic lägger dialogen som en diffus språkridå ovanpå burleska sexuella utspel mellan de olika figurerna.

Språket förbigår de drifter och grova fantasier som styr kommunikationen. Till sist urartar situationen i en fylleorgie där kropparna frigörs medan språket fortfarande ligger som en tom, flytande form.

Samtliga sex i ensemblen är konsekventa med regiidén och utformar sina figurer med hysterisk stilisering. Magnus Nylanders timide brandman bryter in i denna värld ur led med sin jordnära gestaltning på skånska. Men den oroliga eld som ska släckas utgår inte från en djup existentiell identitetskris hos figurerna, så som Ionesco skrev i relation till sin samtid.

Här tycks det mer handla om begär som inte funnit förlösning i vare sig språklig dräkt eller tydliga objekt, vilket är en legitim tolkning, om än mindre omstörtande.