När Pedro Almodóvars filmer först gick upp i Sverige kunde det sitta sju aficionados i salongen. Kvinnor på gränsen till sammanbrott blev en vändpunkt, och med Allt om min mamma erövrade han den stora publiken. Nu har den filmen mött ett typiskt öde: blivit uppsatt på Stockholms stadsteater.

Aldrig har väl Stora scenen framstått så tom och avklädd in på bara skinnet. Att placera en myllrande film där innebär i Philip Zandéns regihand väldigt mycket springande, så mycket att det blir till en poäng. Så är det också en snabb och obetänksam språngmarsch som är fröet till det drama som spelas upp.

Som så ofta i vindlande berättelser tar det en stund innan allt faller på plats. Bäst blir det när ljuset stannar på en mindre yta och storshowen blir kammardrama. I grunden handlar den här pjäsen om detsamma som alla jag sett på sista tiden: mamma-pappa-barn och längtan efter kärlek.

Almodóvar rör sig hemvant bland teatermänniskor, transvestiter och transsexuella. Det är hans värld och den är självklar. Svek, sjukdom och brist på ­kärlek är problemen. Här på teatern riskerar ändå det vanliga att bli freakshow: är inte Jonas Hellman-Driessen lite för mycket som Agrado, mannen med bröst eller kvinnan med kuk? Först tycker jag det, men vänjer mig. Och denna tillvänjning har en poäng; vi förmås gå vidare från ytliga reaktioner till att se människan.

Samuel Adamson har fått nåden att göra pjäs av filmen och han skriver på engelska, vilket dessvärre hörs igenom den svenska dialogen. Mats Kjelbyes översättning fungerar dramatiskt, men någon borde ha fixat ord-för-ordöversättningar som ”ge oss en minut” och ”jag kan inte vänta att se henne”. Och jag tror inte att nunnan Rosa gått med i ett ordenssällskap, även om hon är mycket ovanlig.

Den som talar om sin mamma är den 17-årige Esteban, men han är död större delen av tiden. ­Marie Richardsons Manuela sörjer hon­om djupt och letar ­efter hans försvunna far. På sin väg tvingas hon spela hora för att få ett jobb, får en inblick bakom teater­glamourens fasader och får motsträvigt en vän: ­Maria Salomaas egensinniga, gravida och aidssmittade Rosa. (Meg Westergren gör hennes hjälplöst kyliga mamma.) Intressant är att ­Richardson spelar ­teater på så många nivåer, samtidigt som hennes rollfigur är rätt tillbakadragen.

Allt om denna mamma får vi knappast veta, men Alexander Stocks som sonen vill så gärna, och publiken övertar hans önskan. Vägen mot sanningen, in i verkligheten, går via konsten. Bette Davis och filmen Allt om Eva är en viktig referens och på scenen blir Tennessee Williams Linje Lusta betydelsefull. Jessica Zandén spelar stor teaterprimadonna med kasst privatliv och Hanna Alström får visa sin bredd som hennes surmulna och nerknarkade älskarinna. (Andra kvällar gör hon Petra von Kants rara dotter!)

Francisco Sobrado är jätterolig när han bjuder på Thorsten Flinck goes latin lover med slängande hår och dolska blickar. Det är i rollen som Stanley, som tidigare ägdes av Marlon Brando.

Almodóvars stoff skulle kunna bli till stor tragedi eller snyftigt socialreportage. Men i grunden är Allt om min mamma en hyllning till teatern som livsuppehållande, förvandlande kraft. Här fylls den tomma scenen med drömmar och konstnärlig förhöjning. Och visst är det ett slags lyckligt slut, när Ulf Eklund dyker upp som dödsmärkt an­drogyn.