Är det så här det ska vara nu? Det är frågan som Magnus Uggla, 57 år, kretsar kring på sitt nya album. Han bockar av saker man ska ha gjort i livet, konstaterar att han klarat av dem alla, men har ändå en krypande känsla i kroppen. Vart tog drömmarna vägen?

Till Magnus Uggla vill jag säga att han inte är den enda som är lurad. Hela vårt samhälle bygger på illusionen om att det finns något gyllene och grönskande runt knuten, aldrig i nuet. Det är ett existentiellt slaveri. Men det är också vi själva som bestämmer över våra liv. Om man tycker att det är så tråkigt att lyssna på sin ”lilla” (Uggla själv är 168 cm lång) fru när hon pratar, så kan man antingen börja lyssna på det hon säger eller skilja sig.

På ett knökfullt Debaser Slussen är det tydligt att det mindre formatet passar Uggla utmärkt. Han betar av ett helt nytt album utan att förlora publikens fokus för en sekund. I deppiga Femton supar låter han och bandet som ett svenskt Flogging Molly, och i Innan filmen tagit slut lånar han fyndigt från Livet är en fest.

En mänsklig skiva får en mänsklig kontext i en sådan liten lokal, och också långt ifrån det kalla bemötande som Uggla verkar ta för givet när det kommer till sina mindre kända låtar. Han säger att det här nog kommer vara sista gången som vissa av dem spelas – på större ställen krävs det hitkavalkad. Fel tänkt, tror jag. Dra ut på klubbturné istället.