Magnus Uggla vill gärna vara en samtida Karl Gerhard. Det förstod man inte när han kom fram som en klatschigt punkig popkille på 70-talet. På senare år har det blivit väldigt tydligt, särskilt nu när han spelar revy. Han saknar förvisso den elegans och vassa tunga som präglade Karl Gerhard och Ernst Rolf men det är bra att han försöker.

Ugglan har spelat sin revy länge. Premiären var i Karlshamn för över ett år sedan - efter att dokusåpan Var fan är min revy? krattat manegen – och sedan har den satts upp i Malmö och Göteborg innan den till slut nu landat i Stockholm.

Komikerna Annika Andersson och Per Andersson har varit med hela tiden. Samma sak med Mariya Taranko, här kallad ”världens vigaste kvinna”. Primadonnorna har dock bytts ut och i Stockholm är det Sarah Dawn Finer som får glittra med sin närvaro och pondus. Hon sjunger som vanligt fantastiskt, inte minst i den fyndiga översättningen av Liza Minellis tungvrickarsång Say Liza, som blivit Sarah med ett h.

Revyn är som sig bör uppdelad i två akter. Dessvärre har allt bra samlats i den första mer ålderdomligt utformade och relativt nedtonat framförda första akten. Efter paus har allt förstorats och skruvats upp; scenografin är grällare, dansarna porrigare, musiken rockigare och sången skrikigare. Allt kulminerar i en utdragen sexfixerad musikalversion av Uggla-hitsen. Den är, tillsammans med en grovkornig och mycket trött vinkännarsketch, revyns bottennapp.

Men första akten är småputtrigt ekivokt underhållande. Mariya Taranko vänder och vrider på sin gummikropp och komikerna med samma efternamn har flera roliga nummer. Inte minst är de riktiga hejare på att dra dåliga vitsar.

Det är kul att Uggla plockat upp Youtube-klippet med Eduard Kihl, det med den bisarra ordlösa sången som spridits under namnet Trololo. Fast den enligt egen utsago pedantiska revydirektören borde angett den riktiga titeln, I am glad because I’m finally returning back home, i programhäftet. Och att melodin komponerats av Arkady Ostrovsky.