Det är inte alltid barnböcker tål att dramatiseras och förvandlas till teater. Men visst håller Ulf Starks skojigt skarpa ”Diktatorn” (med illustrationer av Linda Bondestam) att flyttas över från boksidorna till Boulevardteaterns scen (för barn 3–8 år). Idén om det superegoistiska barnet som förtrycker sin omgivning och driver sina curlingföräldrar till bristningsgränsen skruvas flera varv i en komisk spiral.

Regissören Roger Westberg har hällt berättelsen i en rapsodisk form, som gränsar till barns rollekar. Gustav Lundkvist får leka Diktatorns pyssliga mamma medan Isabell Skarby Hay blir hans pappa, båda spelar med gott humör också vuxna och barn på förskolan.

Den lille tyrannen görs växelvis av skådespelarna, ofta med hjälp av en liten docka som påminner om den mustaschprydde kollegan i Chaplins film. Det är många snabbt korsande spår och ibland skulle nog uppsättningen behöva ännu mer av vass precision för att spelet ska få maximal effekt.

Diktatorn bestämmer och domderar. Det är mycket att tänka på när man är diktator, i all synnerhet när man mest tänker på sig själv. Vid nattningsritualen är det ord och inga visor om han inte får som han vill. Det är svårare på dagis, han kan inte alls bestämma att Sirkka ska bli hans vän.

Den som vill kan läsa in en politisk udd. Några scener fångar de dubbla nivåerna på pricken. Diktatorn dras i en liten stridsvagn till förskolan och leker krigslekar i kuddrummet. När boken översattes i Vitryssland fick den oanad sprängkraft. Ulf Stark hade lagt till ett kapitel där Diktatorn spelar ishockey, en idrott som den hockeytokige president Lukasjenko gärna utövar.

På Boulevardteatern har Roger Westberg gett despoten en härligt besynnerlig hockeydans, till Jörgen Aggeklints ryskinspirerade musik, som i sig är väldigt rolig men får en extra poäng om man vet bakgrunden.