I Turteaterns Gombrowiczprojekt möts publiken av ett lättsamt tilltal kopplat till en mycket medveten estetik. Formen är stark, och skådespelarnas uttryck kontrollerat, till synes utan ansträngning. Dessa gemensamma drag får ändå en ny ton för varje uppsättning, nu senast romanen Ferdydurke, dramatiserad av Emma Broström.

I romanen, och nu på scenen, kämpar Witold (ja han går i kortbyxor, så vi kan kalla honom så) med den form som inte är estetik utan vana, tradition, fasta uppförandekoder, förtryck. Han sliter med sin roman, men blir som en strindbergsk officer tillbakaplockad till skolbänken. Att han är 30 år, spelar ingen roll. Nu ska han mogna .

Nils Poletti spelar Witold med uppspärrade ögon och en mycket vildvuxen hårman. Pojke är han, och man, lika övertygande.

Hans ledord är Jag, men i skolan handlar det om stjärtar, att slå, att smeka, att ha dunkla fantasier kring. Jesper Feldt fnissar förtjust som professor Pimko, representant för pedagogik, pederasti och pedofili. Här ska gossarna drillas i oskuld, men berövas den. Det gäller inte minst känslans oskuld. Med pekpinneslag dunkar magistern, Marie Ahl, in det skönas kanon. Slowackis dikt I Schweiz är rörande och nu ska pojkarna gråta. Punkt slut. Det är både sant och förfärande.

När Ahls magister är ute ur bilden domineras scenen helt av män och pojkar: David Arnesen, Albin Werle och Emil Malmsten. Snart blir det kvävande, i ljuset av en lång tradition av uteslutna kvinnor, inte minst på teatern. Men det är kvävande för männen också, och det är en stor lättnad när Marie Ahl kommer tillbaka som den retfullt självständiga skolflickan. Modern är hon också och det blir helt klart varför hon måste vara så in i norden självständig.

Regissören Erik Holmström tappar aldrig greppet om den spretiga men ändå symmetriska dramaturgin. Liksom i Strindbergs Drömspel finns här både ett slags cirkelrörelse och ett återkommande spel av motsatser.

Allt knyts ihop och faller på plats i den sista scenen som utspelar sig i Thailand, vår tids dröm om den rena, oförstörda, oförställda naturen. Där smeks publiken mothårs och tvingas möta sina egna koloniala attityder. Här kulminerar drömmen om Stallpojken, som driver Witolds vän Mientus (Jesper Feldt gör honom också) genom världen. Kärlek som förvrids till våld och kontroll genomsyrar scenen. Då behövs det ett intermezzo med dansande, ljuva unga män för att vi ska stå ut. David Arnesen är mycket trovärdig som stallpojken Wai, nu professionellt underdånig servitör.

Ferdydurke innehåller en del barnsligt skoj, men aldrig omotiverat, och när vi är som minst beredda får vi oss en riktigt rejäl lusing. Det här är intelligent, intellektuell teater, men känslan får också sitt, i övermått.