Betyg: 4 av 6

Joan Baez har stått på scenen i över femtio år - det är inte många som kan matcha det - men visar inga tecken på nostalgi eller sentimentalitet när hon framträder inför ett fullsatt Cirkus. Vi slipper trötta skämt om artistens höga ålder kontra de ofta mycket yngre kompmusikerna, men det hade inte varit fel med fler anekdoter från Baez innehållsrika och fortfarande relevanta karriär. Vi får i alla fall kort höra om hur hon slarvade bort sina collegestudier och hellre ägande sig åt den amerikanska folksångarscen som formades mot slutet av 50-talet. Och att hon inte tar sig själv på lika stort allvar längre.

Lite senare talar hon om Joe Hill och tillägnar den klassiska protestsången till de demokratiska krafterna i Iran. Kvällens andra tillägnan går till Jussi Björling, en artist hon hyser en sådan stor beundran för att hon till och med, berättar hon, dagen innan besökt både hans museum och gravplats i Borlänge. Den sång hon tillägnar Jussi är den vackra irländska folksången Carrickfergus, hennes 96-åriga mammas favoritsång.

Men även om Joan Baez inte spelar på sentimentalt nostalgiska strängar är det en konsert med hög och behaglig trivselfaktor. Särskilt för den överrepresenterade 68-vänstern, som applåderar varje liten antydan till agitation.

Baez och hennes fyra medföljande musiker har en mycket rutinerad och trygg utstrålning. Det märks, på gott och ont, att detta varken är deras första eller sista konsert. Sånger komponerade av andra blandas odramatiskt med Baez egna sånger, lika odramatiskt som antalet kompmusiker varierar. Avslutningsvis ställer de ifrån sig instrumenten och framför den gamla gospeln Angel band flerstämmigt. Och klarar det galant.

När alla är församlade blir det gärna ett bluegrassigt mjuksväng, där John Doyle och Dirk Powell snyggt väver ihop sina intrikata löpningar på olika stränginstrument och där stadgan ombesörjs av kontrabasisten Todd Phillips. Den mycket kompetenta trion kompletteras av Joan Baez enda son, Gabriel Harris, men hans insatser på slagverk är ytterst blygsamma och har knappast någon förstärkning alls. Det är lite synd då slagverk hade kunnat sätta ytterligare sprätt på musiken.

Att Joan Baez mycket karaktäristiska stämma mattats lite och fått topparna något decimerade är varken överraskande eller beklagligt. Det bidrar bara till att de i många fall nötta sånger som förknippas med henne fått en lite annorlunda nyans.