Saxofonisten Branford Marsalis, en av stjärnorna i New Orleans-familjen Marsalis med pappa Ellis som hövding och brodern Wynton som ledande namn, var ett dragnummer i Stockholms jazzfestival 2004. Den 19 juli skulle han spela med sin kvartett i Konserthuset men bara en dag före fick dåvarande festivalchefen John Nugent besked om att Marsalis avbrutit sin Europaturné. ”Privata skäl” angavs.
Fem år senare står han på det blå husets estrad. Branford Marsalis, 49, tillhör väl inte jazzens Champions Leage men snudd på. I jazzbladet Down Beats kritikeromröstning i höst kom han på femte plats efter Sonny Rollins och Joe Lovano. Och i läsaromröstningen nyss fick han fjärdeplatsen efter Rollins, Wayne Shorter och Lovano.
Jag har lite svårt att begripa att Konserthuset köpte kvartetten som ensam attraktion en hel kväll. Vi borde fått ett roligare tillägg att gå hem med. Nu blev det en av de tröttsammaste konserterna jag varit med om i Blue House-serien.
Det startade med ett hysteriskt snabbnummer och jag kom att tänka på vad saxlegenden Lester Young sa en gång när en kollega spelade några rasande fraser: ”Yes, but can you sing me a song?”
Marsalis grupp är omväxlande, dock inte i helt positiv bemärkelse. En stor del av programmet bestod av några folklore-rapsodier med piano och bas i långa huvudroller. När Marsalis tog tag i altsaxen blev det spännande musik som förde tankarna till en tidig Ornette Coleman eller en Cannonball Adderley på studs. Men det var undantag. Pianisten Joey Calderazzo är en duktig tekniker, dock utan större personlighet, och basisten Eric Revis lät fyrkantigt men märkligt trevligt gammaldags. Till sist ”back to the roots” – St. Louis Blues.
