Rummet, där ” Tröstar jag dig nu?” utspelar sig, liknar ett sådant där offentligt rum som man kan hyra för att fira sin femtioårsdag i. Det är välkomnande och en smula anonymt och redo för litet av varje. Här finns både hundhuvuden och utskurna bilder av Fred Astaire och Ginger Rogers, det idealiska paret, två idealiserade föräldrar.
Här finns spädbarn som i Ann-Sofie Báránys förra pjäs, Babydrama, men mest vuxna, barnvuxna, med barnet kvar inom sig, utom sig. Skådespelarna växlar obesvärat mellan åldrarna, mellan att vara människor och hundar. Ibland vet man inte säkert vilket, men det spelar ingen roll. Malin Cederbladhs Ida talar om sin hund som om det vore om sig själv. Och nog skulle hon vilja bli lika väl omhändertagen, istället för att leva i ständig skräck för att flyttas till nya fosterföräldrar.
Allt utspelar sig i kropparna, där både egna och föräldrarnas minnen finns lagrade. Gustav Deinoff spelar bland annat en tolvårig Håkan som leker stryplekar med sig själv, som en iscensättning av mormors självmord genom hängning.
Emelie Jonssons Jenny förlorade sin mamma så tidigt att hon aldrig lärde sig uppfatta gränsen mellan sig själv och världen. Nu går hon ständigt vilse och dunsar in i väggar med en smäll. Roligt att se, sorgligt att leva sig in i.
Jan Modin spelar Henry som är bäst på att vara sämst. Modin själv är jättebra på att spela trött, liggande hund och terapeut åt en mycket rastlös Håkan. I deras möten uttrycks mycket i tystnader och undvikande rörelser. Där blir det uppenbart hur oerhört smärtsamt det kan vara att uttala en personlig sanning i ord.
Terapeutiska samtal genomsyrar föreställningen och gestaltas mer övertygande än det är vanligt på teatern. Alla behöver tröst, men de får fel tröst. De saknar och längtar efter något som försvunnit, eller kanske aldrig funnits där. Håkan lägger sig helt enkelt på Jenny, när hon skriker efter tröst. Och kanske är denna kroppsliga gräns vad hon behöver, även om hon inte tycker om den.
Starkast intryck gör Susanne Gunnersen, i rollen som Margareta, Henrys syster, Håkans mamma. Det är ett slags kvinna som jag sett i verkligheten, men sällan på teatern: kraftfull, dominerande, känslig. Hon skriker i högan sky, när hon inte tjatar på sin bror eller jagar flugor. Jag uppfattar henne delvis som ett porträtt av regissören själv, Suzanne Osten. Det är både kritiskt och kärleksfullt.
”Tröstar jag dig nu?” påminner något om Pyret, om ett möte mellan Doktor Winnicott och en mycket liten flicka, som spelades på Unga Klara för nästan 20 år sedan. Ändå är den här uppsättningen en sort för sig. Scenerna kan förefalla lösryckta, men bildar ändå en tematisk helhet och ett slags berättelse.
När ett spädbarn i slutet behandlas kärlekstörstande vårdslöst, binds den scenen samman med de frustrerade babyvrål vi fått höra i början. Vi kan se både de vuxnas och barnets perspektiv på samma gång.
Starka känslor gestaltas och uppstår i det här rummet. Tårar är säkert tillåtna, men oftast är det roligt att se dessa människors hårda kamp med sig själva, varandra, djuren och livet. Om det här är slutet för Unga Klara, är det samtidigt en ny början. Därför är det inte särskilt sorgligt att lämna denna ovanliga och omtumlande föreställning.
