För tredje gången ger Västanå teater Gösta Berlings saga – den blir man inte färdig med. Den är ett sceniskt kraftprov på fyra timmar, en utmaning för publiken. Och egentligen är det för tidigt att reda ut mina intryck.
Kollektivet berättar historien om den försupne och avsatte prästen, om majorskan och kavaljererna på Ekeby. Det blir en berättelse ur folkdjupen, om spriten som gud och förbannelse, om avtal och svek, om kärlek och död.
Många talade körpartier växlar med den dunkande och malande musiken, dansen i allt vildare svängar och hopp. Det ger en lust att själv dansa, men är samtidigt sövande, som Birgitta Holm skriver i programbladet, liksom att vi ”enleveras in i djupare skikt av medvetande”.
Gösta Berlings saga är en mångbottnad historia, och ibland längtar jag efter att försjunka i själva romanen. På teatern går allt väldigt fort, och gång på gång fastnar jag i att stirra som förhäxad på Inger Hallström Stinnerboms kostymer: vackra, gedigna, förvandlingsbara. De bidrar till den visuella berättelsen, som ändå ger något utöver texten. Starka ögonblick är till exempel Gösta Berlings rent bokstavliga fall från predikstolen, där han äntligen hamnat, och skatornas mordiska överfall på den stolta Märta Dohna. Fåglar är lika farliga hos Lagerlöf som hos Hitchcock!
Det är också skönt när det rituella dansandet ger plats åt lugnare spelscener, som uppgörelsen i familjen Dohna mellan den dumme Henrik (Tomas Åhnstrand), hans hustru Elisabeth (Camilla Eriksson) och Henriks mor (Hanna Lekander), som har frisyr som en elak styvmor hos Disney – och lever upp till den.
Den besjälade naturen med alla väsen och oknytt får också vacker gestalt och döden som en omfamnande vit ande är en drabbande bild. Sorg och död finns som ett stråk genom hela berättelsen, starkast personifierad i Gösta själv. Jakob Hultcrantz Hansson, liksom stigen direkt ur Lagerlöfs skaparkraft, framstår ofta som en sorglös livsnjutare, men det vilda levernet är ett sätt att handskas med vånda, skuld och självförakt.
Majorskan på Ekeby presenteras som kvinnan som tvingades gifta sig med en man hon inte älskade. Nu är hon gammal, och Birgit Carlstén ger tyngd åt rollen, men syns inte så ofta på scenen. Desto viktigare blir de andra unga kvinnor som mer eller mindre delar hennes öde: Hanna Kulles Marianne Sinclair med den grymma pappan, Adriana Savins Anna Stjärnhök som jagas av vargar och den unga grevinnan, Elisabeth Dohna.
En mening träder fram ur myllret av händelser:
”Glädjen är bara sorg som förställer sig”.
