När ridån går upp till ”Trollflöjtens” ouvertyr på Stockholmsoperan är det som att se Peter Tillbergs tavla ”Blir du lönsam, lille vän?”, men bakifrån. Ett glåmigt klassrum med snörräta rader av skolbänkar, höga fönster, disciplinerade elever.

En flicka vänder sig bort från håglösheten och får syn på orkestern och teatersalongen. Det finns en annan värld, av konst, musik och fiktion. Hon lägger ner huvudet mot bänklocket och drömmer sig bort.

Det är en lovande inledning till Ole Anders Tandbergs uppsättning av Mozarts sångspel och fortsättning följer. Tamino sitter på parkett och ropar desperat på hjälp. Han har fått en orm i brallan. Tre rekorderliga, kvinnliga vaktmästare kommer till undsättning. De lockar upp honom på scenen, han får en trollflöjt från orkestern och ger sig in i en värld av saga, myt, naturens kretslopp, teaterns universum och musikens kraft.

”Trollflöjten” är den tredje Mozartoperan (efter ”Così fan tutte” och ”Figaros bröllop”) för Tandberg på Stockholmsoperan. Han är en enastående bildmakare. Dröm och mardröm smälter samman i en surrealistisk scenografi. Naturen är i olag. Månen åker förbi på en raksträcka tvärs över en becksvart, rykande himmel.

Suggestiva bilder avlöser varandra: ett blodrött landskap, ett enormt knotigt träd i beckettsk intighet, små lysande fallskärmar som singlar ned från himlen. Scenmaskineriet går på högvarv med falluckor, ljussensationer och effekter. Teateråskan mullrar.

Många infall är roliga, ofta absurda; några var med redan i Tandbergs uppsättning av ”Trollflöjten” i Göteborg 1999. Man spelar på svenska, men Ulf Peter Hallbergs översättning ges också på textmaskinen.

Ida Falk Winlands tonåriga Pamina i senapsgul skolflicksklänning sjunger innerligt, men bildar ett rätt omaka par med Daniel Johanssons sökande, farbroderligt kostymklädde Tamino.

Carl Ackerfeldts Papageno är sorglöst insnöad på att hitta en tjej, tappar modet och hänger sig nästan i en röd ballong innan han till slut lyckas ragga upp Vivianne Holmbergs pigga Papagena. De är så heta på gröten att dirigenten vill sätta stopp som en moralens väktare.

Sarastros kvinnoföraktande brödraskap ser ut som amerikanska scouter, men skojar ibland till det på östgötska. Susanna Sterns Nattens drottning attackerar med iskallt hämndlystna koloraturer.

Den visuella fantasin och sceniska idéträngseln vinner över Hovkapellet under Stefan Klingeles ledning och vokalt är det en aning ljummet. Skolsalen förvandlas till ett mystiskt bårhus, vita blommor regnar över marken, 20-talet scoutbröder ålar sig fram ur ett mycket litet campingtält (en återkommande tandbergare), ett helt gäng brunbjörnar jazzar in.

I Ole Anders Tandbergs ”Trollflöjten” är musiken underordnad ett imponerande bildpussel och leken med teaterns illusioner.