Om Mohammed inte kommer till berget så får berget komma till Mohammed. Eller, som nu i helgen, så får ett amerikanskt ölbryggeri ta med sig alla Brooklyns indieband till Stockholm (samt släppa av några i Malmö på vägen) för en tvådagars minifestival. I det här fallet – för att fortsätta på liknelsen – så har ju Mohammed dock åkt i skytteltrafik fram och tillbaka till berget så många gånger att det i stort sett bildats ett hål i molnen över Atlanten.

Det säljs tröjor med texten ”Swe York” på Debaser Slussen och till och med de avstängda gångkulvertarna känns som ett homage till den avlägsna – men ändå så nära – New York-stadsdelen.

Kärleken till den imaginära tvillingplatsen märks också tydligt när Crystal Stilts går på scenen tidigt på fredagen. Det är trångt och varmt men civiliserat, och just ikväll tävlar Debaser Slussen bara med kanske Anchorage om flest rutiga skjortor per capita i världen.

Crystal Stilts (ett av flera band på festivalen som har det moderna Brooklynsoundets finsnickare, Frankie Rose, som ex-trummis) är som gjorda för att spela på rockklubb. Reverb och ekon blan-das med skramliga girl group-slingor. JB Townsend sitter på huk och fipplar med effektpedalerna samtidigt som han spelar gitarr. Klädd i strikt knäppt, mörkblå skjorta och veganskor, med händerna på ryggen och dränkt i abstrakta ljusprojektioner påminner sångaren Brad Hargett om flera olika ikoniska brittisk sångare på en och samma gång.

Au Revoir Simone (bestående av Erika Forster, Annie Hart och Heather D’Angelo) som spelar senare samma kväll har ett vänare och mjukare sound. Deras sättning är sång och synt och de är naturliga scenpersonligheter på samma sätt som fiskar är naturliga cyklister.

Ljudet är lite för ruffigt för den försiktiga popmusiken och deras skira röster drunknar i de elektroniska ljudmattorna. Uppställda bredvid varandra, alla tre på rad, känns det väldigt mycket som att vara på en skolkonsert. En känsla som förstärks av att bandet flera gånger slutar spela, fnittrar och börjar om. Det är lika delar charmigt tafatt och självmedvetet, på det där väldigt specifika Brooklynska sättet. Och det är en rakt igenom lagom trevlig kväll, på det där sättet som just Stockholm är så bra på, en duggig sensommarkväll när till och med en full skördemåne hänger lite blygt bakom molnen.