Moment:teater är känd för att skoja med det mesta, bryta upp kända historier, dra ner dem på jorden. Nu har Pontus Stenshäll tagit sig an bergsprängarsonen Stig Dagermans roman De dömdas ö, men han skojar inte. Eller: här finns snabba stämningsbyten, distansering av olika slag, ett golv fullproppat av vita ballonger. Det skulle kunna bli lekstuga, om det inte vore för det tunga stråk av sorg som tränger igenom föreställningen.

Huskompositören Simon Steenslands musik har en avgörande roll; den kastar sig åt olika håll, från operamässig skönsång till gnisslande dissonanser och desperata skrik. Skådespelarna hanterar själva olika instrument, sjunger, berättar och går in i flera roller var. Det handlar om sju människor som hamnar på en öde ö, utan mat och vatten, och som dör, en efter en. Men vi får inte se mycket av själva döendet. Det är livet inför döden vi får ta del av.

Frida Bergh spelar madame och boxare, Annika Olsson den engelska flickan och kapten, och Ellen Norlund också den engelska flickan och Tim Solider, samtliga könsöverskridande alltså. Peter Järn gör enbart män. Dem skiljer han dock tydligt åt; han kan röra sig med tung, norénsk auktoritet eller föreställa ett nyfött, ödlelikt barn. Han är föreställningens klippa.

Men här finns också en fiktiv, vit klippa. Den blir symbol för de möjligheter vi har att förvalta inför döden. Är det meningsfullt att göra det, när döden ändå kommer, förr eller senare? Här kommer den alldeles säkert förr, men De dömdas ö blir ändå en bild för allas vår existentiella situation. Är livets ändlighet ett skäl att ta vara på det, eller att kasta bort det?

Uppsättningen i Gubbängen bryter sönder och berättar à la Brechts episka teater, ofta med hjälp av skor, men ibland får Dagermans text tala oavbruten till oss, som i ett långt stycke om sorg, som också återges i programmet. Samtidigt finns det sådant som är verkligt roligt, som ligger i gestaltningen och de vardagliga kommentarerna. Ibland tramsar skådespelarna loss, vilket paradoxalt nog gör det sorgliga starkare. Åtminstone för mig.