En dag på torget är alla barnen helt uppspelta. Någon har tagit med sig ett vapen, ett fint och stort – färdigt att spränga huvudet av hur många som helst, särskilt förstås alla som vägrar inordna sig under mullorna. Just om det vet lillgrabben Ardalan ännu ingenting. Han är bara imponerad och förtjust. Bofors står det på granatkastaren och så Carl Gustav. Han vet ingenting om det där kalla och ödsliga landet långt bort, där en kung lånat sitt namn till dödsprojektiler.

Nu vet han. Ardalan Esmaili har just gått ut skådespelarprogrammet på Stockholms dramatiska högskola. Han kom hit som flykting från Iran med sina föräldrar och nu är han en av dessa många som är del av två kulturer – och som dessutom har många minnen från ett land som sakta men säkert går från demokrati till religiös diktatur. Han vet allt om kadaverdisciplin och angiveri, förtryck och hot.

Med dessa två teman, flykten och den kulturella anpassningen, som grund spelar han monologen ”Utan titel” där publiken uppmanas att tänka ut ett lämpligt namn på berättelsen om tvång och en exil som får föräldrarna att hanka sig fram som enbenta men där Ardalan, exempelvis, använder sina dubbla erfarenheter för att nå fram till en rad viktiga insikter.

Att stå ensam på en (nästan) alldeles tom scen och få fyra klasser 17-åringar att lyssna alldeles tysta – det är en bedrift.

Ardalan Esmaili gör det utan problem och faktiskt utan stora gester. Han har energi, vilja och publikkontakt nog att få oss att lyssna till roliga beskrivningar av en kaotisk iransk familj och deras hemmaliv men också det fruktansvärda som fick dem att lämna hemlandet. Han skildrar hur föräldrarna tvingas lämna sina yrkesidentiteter och får en invandrarstämpel, starka individer som reducerades till att bli del av en anonym grupp.

”Utan titel” har en tragedi som bakgrund men spritter av berättarlust och närvaro, goda formuleringar och hjärta. Ardalan Esmaili är helt enkelt född att stå på en scen.