Orionteatern fyller 25 år och firar med allåldersföreställningen Vems lilla mössa flyger, efter Barbro Lindgrens böcker. Det blir ett väldigt firande. Barnhans fyller ju år titt som tätt och Röden som aldrig tidigare haft någon födelse­dag passar på att fylla 80. Orionteaterns scen har förvandlats till Barnhans land av sand. Ett alldeles eget universum där tiden går sin gilla gång, där man lever och dör och håller på med lite av varje däremellan. Bland sand­dynerna bor ett gäng kasserade grejor och bortslängda leksaker; skamfilade och slokörade, excentriska och älskansvärda.

I Barnhans land regerar Barnhans. Eller möjligen den kultiverade Farbrornallen som spelar Nallbeethoven på sin knastriga grammofon och gärna planerar sakernas tillstånd, särskilt begravningar. Han har också startat den hemliga farbrorföreningen VLMF tillsammans med den luggslitne hunden Röden och den svårmodige Bisamråttan. Röden är visserligen en engagerad lärare i Kartongskolan i ämnet ben, men glömmer förargligt nog ofta vad VLMF betyder. Kanske Vems Lilla Mössa Flyger? Hans gamla klasskamrat Ellen är en elefant som sitter på en gren och läcker sågspån tills hon dör ett tag och får en hederlig begravning.

Det är inte alltid lätt att leva tätt och samman. Den yngre generationen mopsar upp sig. Gummiapan Mack susar fram på sin balla hoj på det mest livsfarliga vis och ingen går säker när den sällskapssjuka Stenkulan rullar fram med sitt hemska skratt. Men alla får vara med och spela Nökhamlet, som är roligare än den vanliga. Vålnaderna spökar för fulla muggar och alla dör som flugor på slutet.

Regissören Lars Rudolfsson och ensemblen har lyckats fånga Barbro Lindgrens säregna ton av mild crazy, där det absurda får en släng melankolisk galghumor och där det filosoferas över smått och stort med en upplivande klarsynthet över livets och dödens realiteter.

Det riktigt fina i kråksången är att man också skapat en egensinnig teatral värld av rörelse, lek och fantasi, där alla figurer har sin särskilda och betydelsefulla plats. Alla har sin stund i sanden. Och alla blir publikfavoriter. Martin Hasselgrens leklystne Barnhans med Niklas Lindgrens klurige nök (vet ni händelsevis inte vad en nök är får ni gå på Orionteatern och se själva, men jag kan avslöja att han är stickad); Lena Strömdahls förtjusande, rosigt förvirrade elefantdam i ett romantiskt pas de deux med Richard Ahlmans ståtlige Pinjekotten, tidigare anställd i begravningskransen; Malin Froms påflugna Stenkulan som aldrig ger sig, inte ens som nedgrävd, och Bjarne Löwdins Bisamråttan med ryska anor, en känslosam konstnärssjäl som bor i pianot, spelar Rachmaninov så det dånar och diktar sparsmakade poem; Anders Anderssons barskt belevade Farbrornallen och Lydia Flores Garcias oemotståndliga Pricknallen som med andlöst tunnpipig röst och det lilla barnets nyfikenhet får farbröderna att falla pladask. För att inte tala om Thomas Roos Röden, ack så mänsklig när han blir påkommen och generat fumlar med att gräva ner ben i smyg och Per Sörbergs kaxigt fräcke fartdåre som sladdar förbi med buller och brak och inte gillar segsnack, coolare turboapa har aldrig skådats.

Orionteaterns Vems lilla mössa flyger har en alldeles egen ton, muntert vemodig, insiktsfullt tokig, storslagen och hemtrevlig. En lovsång till det kantstötta, konstifika och konsten. Den är verkligen för både barn och vuxna, särskilt för alla som i likhet med medlemmarna i föreningen VLMF kan känna sig rätt vilse i pannkakan och gärna grunnar på en och annan fråga, som exempelvis Vad Lever Man För?