Betyg: 2 av 6
Går det verkligen att lyssna på Tomas Ledin mitt i vintern? Nej, det gör det faktiskt inte. När han drar igång sin konsert på Cirkus med Blå blå känslor är det som om banaliteten i sången förstärks och gör bilderna man får i huvudet av unga vackra öldrickande människor på skärgårdsklippor än mer svårsmälta.
Jeansmannen Ledin kallar sin turné för Vägra vinter och tackar makterna där uppe för en bra marknadsföring av turnén.
Han inleder med några sällan spelade sånger, kompletterad med en bluesig version av Inatt är jag din, som är precis så hemsk som beskrivningen antyder.
Ensam med en gitarr, och lite funderingar kring livet och låtskrivandet, framstår han som en trubadur på en pizzeria. Fast i verkligheten sitter han i en av Stockholms finaste konsertlokaler med en stor och entusiastisk publik – inkluderande politiker, tv-snickare och festfixare – framför sig.
Efter en stund dras det röda sammetsdraperiet isär. Ledin får en elgitarr av en roadie och tillsammans med sina musiker (som han kallar vapendragare) gör han musiken så bredbent rockig att det är ett smärre under att inte byxorna går sönder i grenen.
Efter många år tillsammans är musikerna ruggigt tajta – det är jag lite svag för – men samtidigt så sterila i sitt uttryck att det skulle kunna användas i desinficerande avsikt.
Atlantkustens kyliga smekning är ett pekoral utan dess like men Ledin-klassikern En del av mitt hjärta går ju aldrig riktigt att motstå.
