Betyg: 3 av 6
När Tomas Ledin sommarpratade i juni berättade den evigt unga femtiosjuåringen bittert om hur proggarna på 70-talet vägrade släppa in honom i gemenskapen och – i samma konspiratoriska anda – om hur Expressens recensent Måns Ivarsson och Aftonbladets Per Bjurman gjort upp om att såga en av hans konserter.
Ännu mer fascinerande var att höra en av landets folkkäraste men samtidigt mest hånade artister stolt som en tupp gå igenom uppbyggnaden av den både musikaliskt och textmässigt mycket klyschiga Håll ut, en av låtarna på senaste albumet 500 dagar om året. Frågan är huruvida de långrandiga utläggningarna om det tämligen rudimentära laborerandet med vers, brygga, refräng och stick var ett uttryck för naiv självgodhet eller om det var ett subtilt sätt att ge fingret åt de mobbande kritikerna.
Håll ut ingår naturligtvis i låtlistan när Tomas Ledin stannar till för en konsert på Skansen. Med det mycket kompetenta lilla bandet görs den betydligt bättre än i radiostudion, även om texten, som Ledin kallar taoistisk, är mer än lovligt melodramatisk.
Turnéns låtlista inkluderar även Medelklassens okrönta kungar, Ledins provocerande hyllning till sina föräldrar och alla andra – varav många står framför scenen denna kväll – som ”går till jobbet varje dag” och ”bär landet på sina axlar”. Att sången orsakat en mindre debatt – Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg menar att Ledins framlyftande av medelklassen bygger på ett ”tragikomiskt missförstånd” – är säkert något som den icke kalkylerande Ledin blivit överraskad av.
Minst lika märkligt – men inget som diskuterats – är att Ledin bjudit in Saab och Volvo att visa upp sina medelklassiga bilar bredvid scenen. Att artister sponsras av näringslivet är standard, men här är det alltså Ledin som, helt av eget intresse, sponsrar den krisande svenska bilindustrin.
Om det som sker bredvid scenen kan orsaka höjda ögonbryn så är överraskningarna få när det gäller den duktiga musikhantverkarens gediget konstruerade musik.Atlantkustens kyliga smekning – smaka på den titeln – görs i en patetiskt storvulen version, kulminerande i ångestvrål framför ett projicerat upprört hav, men annars är det samma gamla bussiga Ledin som vanligt; han som är ”på gång” och tycker att ”sommaren är kort”. Den bredbenta rocken är intakt och mot slutet kommer alla schlagerhitsen på en och samma gång.
