Betyg: 4 av 6

Av alla allvarliga unga män i Sverige är Tomas Andersson Wij den allvarligaste. Det finns inte en klok tanke han inte tänkt och inte ett minne som han inte kan förvandla till något djupt vemodigt. På skiva är den här sentimentaliteten ganska svårsmält, precis som det faktum att sångaren tycker så oerhört synd om personerna i precis varenda sång.
Samtidigt: av alla dessa hyfsat unga män, som också får antas ha gitarrer, är han definitivt en av de mest begåvade. Dessutom är vemodet ett mindre problem live. På Göta Lejon kompenserar Tomas Andersson Wij sin ganska endimensionella persona med överraskande roliga mellansnack och genom att ha med några låtar från den nya skivan där han faktiskt inte ömkar någon.

Det fyrmannaband som kompar honom spelar, också i enlighet med skivan, lite mer gungigt. Andra innovationer är glada låtar, alltså sådana där inte bara texten är positiv utan även uttrycket, samt att han i ett par nummer ställer ifrån sig gitarren. Det här är faktiskt inte ett dugg sarkastiskt menat, mer variation i uttrycket är precis vad Tomas Andersson Wij hela tiden behövt.
Fast om man ändå skulle få några önskningar kunde man spendera en på att bandet lite oftare skulle gå in i låtarna och inte riktigt så reflexmässigt lägga på ett lager rock med obligatoriskt Springsteenpiano.