Betyg: 4 av 6
Sverige är inte bortskämt med besök av countryns storstjärnor. Minsta lilla indieband kommer hit så fort det blir en blogghajp, men countryartister kan sälja hur många miljoner skivor som helst utan att inkludera Sverige i sina turnéer. För dem är den amerikanska hemmamarknaden fullt tillräcklig.
Möjligen är det en ändring på gång, för när countrysuperstjärnan Toby Keith framträder på Cirkus har det bara gått tre månader sedan Alan Jackson, en annan countrysuperstjärna, lyckliggjorde det skandinaviska countryfolket på en travbana utanför Eskilstuna.
Den biffige Toby Keith, iklädd en bredbrättad hatt som döljer ansiktet, har ett mycket mer urbant och fyrkantigt uttryck än den, i jämförelse, mer lantligt akustiske Alan Jackson. Till viss del beror det på trummisen Dave McAfee som är lika mycket pålkran som takthållare och skoningslöst slår tillbaka varje antydan till ett mer lättflyktigt countrysväng. Det är inte entydigt negativt, det gäller bara att ställa in sig på samma manliga våglängd. Har man väl gjort det så går det även att uppskatta Toby Keiths röst, som låter som om den huggits ur ett stenblock, och hans sätt att tilltala publiken som om vi alla stod vid en bardisk i en håla i Mellanvästern.
Det finns en hel del cowboyhattar i det nästan fullsatta Cirkus och det viftas lite med amerikanska flaggor. Dock inte från scenen. Toby Keith är en konservativ countryman – han har till och med offentligt bråkat med de radikala Dixie Chicks-kvinnorna – men som tur är slipper vi patriotiska tal.
En enda gång låter han musiken sätta sig ned och ta det lugnt – i den fina balladen om den tidigare i år avlidna basketspelaren och jazzbasisten Wayman Tisdale – men annars är det raka rör och gott humör på den sexfiliga motorvägen till Nashville.
