”Körsbärsträdgården” handlar om en rysk aristokratfamilj vid förra sekelskiftet som lever långt över sina tillgångar och måste sälja sin käraste ägodel; sonen till en före detta livegen köper hela klabbet. Sorgligt? Roligt? Befriande?
Pontus Stenshälls bearbetning och regi tar fram allt detta. På Moments scen, som sträcker sig över entrétrappans avgrund, är handlingen flyttad till nu. Den stora olycka som den gamle betjänten Firs talar om har ändrats från livegenskapens upphävande till den allmänna rösträtten. Människorna på scenen är moderna, men på många sätt kvar i det gamla Ryssland. Idag hade ingen väntat så länge på ett avgörande besked.
Tjechovs komedi håller ändå utmärkt för Stenshälls förändringar och tillägg, inklusive en lyssnande mink. Hundra år efter sin tillkomst är den fortfarande en urpjäs för förlust och omvandling. Via helt levande och trovärdiga människor skildrar den en samhällsklass fall och en annans uppgång.
Isabell Sollmans luspanka och sorglösa Ljubov Andrejevna och hennes pratglade bror, Pontus Stenshäll, fattar bokstavligen ingenting när den nye kapitalisten Lopachin kommer med ekonomiska lösningar. De slår hela dövörat till när Harald Lönnbro i rollen talar om sommarstugor och uppstyckning. Av den vackraste körsbärsträdgården i hela Ryssland?
Jag föreställer mig att förslaget till ekonomisk räddning är lika omöjligt som tanken att sluta flyga och använda datorer skulle vara för oss. Kanske skulle det rädda jorden, men vi behöver ju våra smartphones. Eller hur?
Stenshäll, som nyligen regisserade ”Den kaukasiska kritcirkeln” i Gävle, har lagt ett Brechtraster över uppsättningen. Simon Steenslands musik spelar stor roll, liksom några medvetet gällt sjungna örhängen. Eva Rexed gör den trånande tjänsteflickan Dunjasja som barpianist och den stora festen som äger rum samtidigt som auktionen dånar av glömskans musik. Körsbärsträden består av arbetande människor.
Här finns absolut känsliga ögonblick, som mellan Agnes Hargne Wallanders unga Anja och Ludde Hagbergs lärare och samhällsvisionär, här kallad Joseph, men vi hamnar aldrig i känslosamhet. När Conny Vakare som Firs på slutet klagar över att vara bortglömd, klagar han också över bristande regi för sin ensamma insats.
Men skådespelarna, inklusive Josefin Ankarberg som den bistert hoppfulla Varja, är väl omhändertagna. De lyser i denna enkla och samtidigt mångfacetterade historia om tid, kärlek och förändring. ”Körsbärsträdgården” i Gubbängen är den bästa jag sett. Såvitt jag minns.
