Betyg: 4 av 6

Under slutet av 90-talet, när brittisk musik i olika former svepte in världen i ett moln av diskret (och ofta inte så diskret) charm, tweed och Brideshead revisited-vurm, spelade Nottingham-bandet Tindersticks in en swingversion på en av sina låtar.

Mer än tio år senare har de här eleganterna inte förändrats särskilt mycket, och inför modehuset Louis Vuittons vår/sommar 2009-visning var det just Stuart A Staples, med en av popmusikens mörkaste röster, och hans Tindersticks som fick göra soundtracket.

2010 släppte Tindersticks också en ny skiva, Falling down a mountain, som låter lite som man önskar att jazz lät när man först försöker lyssna in sig på genren, och nu, under vårvintern, turnerar de med skivan.

När de går på Debaser Medis scen på söndagskvällen är de precis så punktliga som 45-åringar ska vara, och precis så propra, i lediga skjortor och mörka kostymer, Staples med en melodica i näven. De är sex personer sammanlagt, mer en orkester än ett band, och cello, oboe, xylofon och akustiskt gitarr skapar en varm ljudbild.

Men eftersom de är just så där stillsamma och värdiga – eller kanske snarare gamla och sentimentala, som tjejen bredvid mig föreslår – blir konserten ibland lite väl sömnig. När tempot åter höjs, i till exempel She rode me down och The hungry saw, försvinner tvivlen, och med risk för att hela konserten skulle kunna urarta i ett Oscar Wilde-lajv, saknar jag styrdansen i det stillastående publikhavet.

Det hade varit det perfekta sättet att kanalisera den dansanta energin i den här melankoliska musiken, som varken är punkigt kaotisk eller monotont elektronisk, utan bara helt gammeldags svängig.