Ångesten är en fågel. På en gång en stor svart som pickar på glasrutan och vill in för att förstöra tryggheten där bakom och en annan, inburad och fängslad, som piper vilt efter frihet. Förtvivlan har minst två riktningar, uttryck och viljor – och människan är ett plågat, förtvivlat tvärdrag däremellan.
My Holmsten och Ann-Sofie Kylin har under våren arbetat på en timslång uppsättning byggd på texter av Kerstin Thorvall. Av en slump sammanfaller nu pjäsen med att SvD:s Karin Thunberg läst hennes brevsamling på KB och hittat en rad ps till ett mycket speciellt författarskap och liv.
Jag är en grön bänk i Paris heter iscensättningen som cirklar kring hur det är att vara en medelålders kvinna. Rynkig, gäddhängig, oattraktiv och ensam. Stycket beskriver ett jag som är 50 utanpå men 15 inuti och som ständigt förbannar sin uppfostran till duktig flicka och duktig hustru. Nu letar hon efter små lyckotillfällen mellan all ful gråt. Även om skammen bränner på kinderna söker hon bot för sin kåthet – den som hon aldrig analyserar men också innehåller ensamhet.
My Holmsten och Ann-Sofie Kylin skapar skickligt en dialog av texternas öppenhjärtighet. Kanhända är hennes verk ständigt fulla av ambivalens mellan vetskapen hur en åldrad kvinna bör vara och hur hon egentligen känner sig, och är. Den goda smaken och behärskningen hytter med fingret mot den där patetiska, stygga kärringen som verkar knarka karlar. Skickligt fångar paret på scenen blandningen av uppkäftighet, isolering, självförakt och -ironi som alla dessa texter rymmer.
Det jag texten beskriver är en besvärlig människa som bara trivs där hon inte är – också åldersmässigt. En kvinna som ständigt bejakar lust om det så gäller kolapåsar eller gula tulpaner. Hon söker män som ser passionen inuti tanten, det unika. Hon längtar efter att få vara en stor blodröd pion som skamlöst öppnar sig mot livet och dagen – fast folk ser visst bara en gammal Flitig lisa som ingen vattnat på många år.
Språkligt är Kerstin Thorvall ingen virtuos, jämfört med en Åkesson eller Lugn. Istället är det innehållet som ännu brinner, den absoluta lusten och upproret mot alla konventioner. My Holmsten och Ann-Sofie Kylin tar fint hand om energin men också humorn och modet det innebär att blotta själen och dess skröpliga längtan. Här på scenen ropar ord som inte är det minsta döda utan sjuder av liv och uppror.
