Betyg: 4 av 6
Det är få som kan få den bittertonade cynismen att bli en så vacker egenskap som The Magnetic Fields centralfigur Stephin Merritt. Varenda textrad är uppbyggd av en torrt twistad humor som framförs med aldrig sviktande stenansikten. Merritt försöker inte vara rolig. För honom finns det inga plikter i att leverera textrader som hade kunnat följas av en trumvirvel. Han bara är i sitt fullkomligt avslappnade tillstånd, där han sitter, dinglande med benen, på en hög pall och låter sin ukulele fluffa till The Magnetic Fields melodiöst mjuka pop.
Det är elva år sedan bandet släppte sitt magnum opus, den popmästerliga trippelskivan 69 Love Songs, där trådar från amerikansk folkpop syddes ihop med Merritts förbehållslösa kärlek till Abbas melodisinne och kompositören Irving Berlin. Merritt är på samma gång både väldigt okomplicerad och komplicerad. Kanske är det också därför som The Magnetic Fields låtar är svåra att fånga in och placera i en särskild tid och rum.
Stämningen är mjuk och vaggande där ingen får någon plötslig feeling: alla fem sitter lugnt, nästintill lojt, på scen och fullföljer sina uppgifter.
Den hörselskadade Merritt stänger med handen ute applåderna från sitt vänstra öra och de bitska kommentarerna han med jämna mellanrum fäller passar perfekt in i bilden av Merritt som en oförbätterlig surkart. För han är en principfast man som sedan några år tillbaka endast bär kläder i färgerna brunt, vitt och beige (eftersom det matchar bäst med hans hår- och hudton). The Magnetic Fields spelar inte heller några låtar för att de borde. Att Merritt konsekvent avbryter alla försök till publiktrivsel är också det av ren princip.
