Är Thaïs egentligen så mycket mer än namnet på en parfymdoft, och titeln på ett känt violinsolo som gärna kastas in på operakonserter? Jag erkänner villigt min skepsis före lördagens premiär på Göteborgsoperan. Men efter att ha sett och hört Malin Byström gestalta en besjälad operadiva i Nicola Raabs intelligenta uppsättning måste jag kapitulera.
Återupplivandet av denna ärkeviktorianska opera är så präglat av estetiska finesser att det istället blir ett försvar för den skapande, älskande kvinnan. Johan Engels fina interiörer från Paris Opéra Garnier och opulenta kostymer, Jan Latham-Koenigs kärleksfulla hantering av Massenets partitur med dess tidiga ekon av världsmusik, och Byströms sökande Thaïs bidrar till en teaterupplevelse som ger gåshud.
Operan gavs senast i Sverige på 1950-talet, och har här liksom i resten av världen fallit i glömska medan Jules Massenets Manon överlevt tidens tand. Det är nu inget bortglömt musikaliskt mästerverk, den ledmotiviska finessen hos det violinsolo som går under namnet Méditation, är snarare ett skickligt teatertrick som förebådar musikalen.
För sångarnas del har tonsättaren utvecklat ett rörligt arioso som ger utrymme för personlig färgning. Massenets Thaïs har mycket gemensamt med Wagners Kundry, synderskan och mansfresterskan som gör bot och finner Gud när hon möter graals-riddaren Parsifal. Ingen tillfällighet således att Wagnerianen Massenet föll för Anatole Frances roman, som ställer utlevelse och hedonism mot Gudstro och askes.
Men på Göteborgsoperan förflyttas handlingen från 800-talets Alexandria till 1800-talets Paris, och kurtisanen blir en firad aktris med älskare på rad. Meditationen i slutet av andra akten skildrar på en och samma gång Thaïs sista ögonblick i rampljuset, och det ögonblick där hon möter något som påminner om Gud – men kanske är Konsten.
Titelrollen skrev Massenet för Sybil Sanderson, som på sin tid sjöng Nattens drottning samtidigt som hon hade spinto-sopranens bredd. Malin Byström mörkar sin vackra röst en knivsudd för mycket för att kunna ge glans åt den extrema höjden, men i övrigt är hennes gestaltning helt sensationell.
Det dystra Brödraskapet kring Thomas Landers Athanaël, en orden à la Da Vinci-kodens Opus Dei, leds med svärtad pondus av Michael Schmiedberger. Deras tydligaste mål är den hycklande enigheten om att avhålla sig från teatern och kvinnorna. Thomas Lander anstränger sig för att tydliggöra Athanaëls rörande kamp med sig själv, men skulle behöva mer av konsertmästarens smäktande legato för att blottlägga passionen under tagelskjortan.
Desto festligare är scenerna inne på Garnier-operan, där maskeraden hos Thaïs älskare Nicias (Thomas Lind) med magdansöser och kejsare ger tillfälle till ensembler som fångar den tanklösa livsglädjen i 1800-talets största metropol. Vridscenen används flitigt, som för att understryka att divamyten är i ständig rörelse ända in i samtiden.
När Thaïs ser sin teater brinna upp väntar henne i öknen en ny lekstuga, en spöklik teater med maläten publik. Till sist går ännu en diva upp i rök, men strålglansen kring hennes konst har en sällsam förmåga att dröja sig kvar.
