Sällan har väl en Tonsättarfestival varit en så publikmässig framgång som årets Mahlerfestival i Konserthuset – man får blicka tillbaka till festivalen kring Esa-Pekka Salonen för att möta motsvarande dragningskraft. Vid tisdagens konsert gav Danska radions symfoniorkester ett elektrifierande framförande av Symfoni nr 6, präglat av minutiös omsorg om detaljerna. En symfoni mättad med innebörd för 2000-talets publik, modern i sin svävande tonalitet men tidlös i sin innerlighet.
Visst kan man som kvinna känna sig kluven inför de uppblåsta bilder av titanen Mahler som möter i entrén, och den syn på hustrun Alma som tonar fram i programkommentarerna ur Henry-Louis de la Granges tonsättarbiografi. Jag reflekterar över att våndorna i 6:e symfonins finalsats, den drömlika stämning som för tankarna till Bartóks nattmusik och Ingmar Bergmans demoner, kanske inte skulle tagit sådan plats om det kreativa utbytet mellan man och hustru ägt rum på mer lika villkor.
Thomas Dausgaard ger oss en tolkning som gör Mahler till modern filosof, snarare än egotrippad dysterkvist. Här skvallrar koskällorna om en svårfångad idyll, förstärkt i ömsinta blåsarsekvenser i andantesatsen som här placeras som nr 2, före scherzot. Och den långa finalen inleds och avrundas som en trollformel, med franskt skira harpklanger och klockspel. De ödesmättade hammarslagen och den wagnerianska dramatiken i stråksektionens vinande sång träder i bakgrunden, som en förbiilande mardröm.
Ulrika Tenstam och Matti Hirvonen gör en fin tolkning av Kindertotenlieder, sångcykeln vars texter av Friedrich Rückert beskriver tragedin kring två barn som omkommer i en storm. Tenstams kärvt vackra mezzosopran är på många sätt idealisk för dessa sånger. Särskilt gripande blir det att höra den ensamma rösten i duo med flygeln, på en scen dukad för en hel orkester – där de tomma stolarna bildar en scenografi som påminner om de frånvarande barnen.
Hirvonen understryker de tunga stegen i tredje sången där modern släpar sig genom öde rum, och markerar stormvirvlarna som föregriper vaggsången i den sista sången. Synd att Tenstam låter altsammeten svämma över från de sentimentala glidningar som finns inskrivna i partituret, så pass att klangfärgen och röstens registerbrott gör texten svår att begripa.
