I år har det gått 17 år sedan urpremiären och vi kan se att Kristina från Duvemåla har stått sig. Det är en märkvärdig musikal, både storslagen och innerlig, som i glad och lekfull form skildrar fattiga människors livsöden, både som individer och representanter för ett historiskt skeende.

Den lockar ofta fram tårar men är aldrig banal. Och det är absolut inte den sortens musikal som återanvänder en enda melodi. Tvärtom präglas den av stor melodisk och rytmisk rikedom: rock blandas med klassisk musikal, frälsningssånger med folkmusik.

När nyrenoverade Svenska teatern i Helsingfors nu sätter upp Kristina från Duvemåla blir det möjligen början på en ny era i styckets historia. För första gången görs musikalen i ett format som passar för en mindre teater. Den är något nedkortad men är fortfarande drygt tre och en halvtimme med paus. Upphovsmännen har själva tajtat till både text och musik och det har den snarast vunnit på.

Helt nyrenoverade Svenska teatern är byggd vid ungefär samma tid som Kristinas och Karl-Oskars långa resa, och i den traditionstyngda teaterns miljö uppmärksammar man en del nationalromantiska drag i historien, även om de nya kostymerna av Kerstin Vitali snarare anonymiserar uttrycket. Robin Wagners påhittiga scenografi fungerar i alla fall utmärkt även på 1800-talsscenens begränsade utrymme. 24-mannaorkestern är till största delen placerad under scenen.

I dag ser man också hur mycket 90-tal det är över denna iscensättning – som Lena Josefssons koreografi för fyra dansare och Lars Rudolfssons masscener. För skådespelarna kan det inte ha varit lätt att ta över efter Helen Sjöholm och de andra i den ursprungliga ensemblen, som blev så starkt förknippade med sina roller. Kanske är det lättare att stå fri när nu hela föreställningen har emigrerat – även om teatern i Helsingfors utgör en rent svenskspråkig miljö ingår den ändå i ett annat nationellt sammanhang.

De två manliga huvudrollerna görs av två unga rikssvenska skådespelare. Robert Noack lyckas synnerligen väl med att gestalta Karl-Oskars tunga och bärande roll och han ger honom stark trovärdighet, lite trulig men intensiv. Oskar Nilssons Robert är inte bara en vek drömmare utan redan från början ett psykologiskt gränsfall. Hans uttryck är så starkt att både han och publiken skakar.

Maria Ylipää försöker inte imitera den där Sjöholmskt klara enkelheten utan skapar en alldeles egen Kristina, som framför allt utmärks av sitt temperament – hon är fantastisk i sina vredesutbrott och har en flott röst. Att Ylipää nyligen gjort stor succé som häxan Ephaba i Wicked förvånar inte alls.

Birthe Wingren gör en fin och mycket säker Ulrika i Västergöhl, med lätt österbottniskt tonfall. Över huvud taget är det vackert och uppfriskande med föreställningens alla dialektskillnader. Grunden är förstås olika varianter av finlandssvenska men här klingar även småländska, stockholmska och svenska med finsk brytning. Allt faller sig lika naturligt på denna scen.

Det är en fin föreställning, väl värd en resa över Ålands hav. Fast perukerna har inte sin bästa kväll. Vilhelm Mobergs Kristina var en anständig kvinna och skulle aldrig ha visat sig för folk i sådant långt, fult och spretigt blondinrufs.