Örjan Ramberg i beige kofta som trollkarlen/regissören Prospero leder tankarna till Bergman, men Ramberg spelar rollen som Suzanne Osten skulle låta en kvinna spela den: långsamt, platstagande, som en demonstration av självklar manlig makt. Det är trovärdigt, men litet sövande.

Tanken är att Prospero skapar föreställningen på plats, skriver manus och regisserar. Så blir hans berättelse om dottern Mirandas förflutna en spelinstruktion till en skådespelerska. Där uppstår en spännande dubbelhet, som dock är svår att uppehålla.

Trots alla oväntade entréer och en dundrande teaterstorm blir det inget riktigt liv på scenen förrän Jonas Karlsson dyker upp ur golvet som Caliban, en svartklädd slav. Han gör uppror mot Prosperos regemente som en annan Thorsten Flinck: intensiv, begåvad och svår att ha att göra med.

Stormen var Shakespeares sista pjäs; den är ett drömspel mer fylld av magi och naturväsen än En Midsommarnattsdröm; här strider bröder som i Som ni vill ha det och här finns en komisk trio som i Trettondagsafton. Vi får se Hans Klingas Stefano fylla och fängsla Caliban i sällskap av Per Mattsons Trinculo, i röd fez. Det är mycket roligare än det låter och jag faller pladask för Mattsons vardagsvise tönt, som strör min barndoms västmanländska uttryck omkring sig.

Prosperos viktigaste fånge är luftanden Ariel och Stina Ekblad gör honom/henne till den lättaste av lätta, som blir så tung i sitt passiva motstånd. Jag minns henne och Ramberg som Medea och Jason på samma scen, vilket bidrar till upplevelsen av en relation med djupa rötter.

Här finns också färsk kärlek, självklar och enkel, mellan Sofia Pekkaris Miranda och Christoffer Svenssons Ferdinand. Den orkestreras av Prospero, som sätter en käpp i hjulet för att pröva Ferdinand, men mest för att skapa dramatisk friktion.

Stormen blir en bild för teaterns värld, full av maktstrider, hierarkier och passioner. Vi bjuds en rejäl dos scenisk skönhet, till Beethovens musik, med dans, flygande väsen och dockspel, som en engelsk julpantomim. Där känner jag mig hemma och det är behagligt, men jag saknar ändå en klarare utblick mot den tid vi lever i. Kanske finns den gömd i Carl-Magnus Dellows ögon, då hans sorgsne Gonzalo på slutet blir varse allt tjyv- och rackarspel.