Ett läkarpar har just kommit tillbaka från Afrika. Under sex år har de kämpat mot dödliga sjukdomar, inbördeskrig och ett obegripligt våld. Hemma igen ska de på middag hos sina bästa vänner. Skoja och skratta som förr. Så blir det inte. Något har förändrat läkarparet, liksom gröpt ur dem.
Roland Schimmelpfennig har skrivit en 70 minuter lång kortpjäs som är en parafras på Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Värdparet, Frank och Liz, är också goda människor som skickat pengar var månad till en föräldralös, sjuk liten flicka som läkarna tagit sig an. Anledningen till deras engagemang är delvis deras egen flicka, Kathy – på något sätt blir gåvorna till Afrika ett sätt att offra för hennes väl.
Pjäsen handlar om flera saker, främst naturligtvis om kollisionen mellan västerländsk, här rätt aningslös välvilja och ett brutalt våld som emanerar ur kampen för överlevnad men också om rituellt hat som en konsekvens av hopplöshet. Som undertext beskriver stycket också barnlöshet, kontra en syn på barn som en anledning att hyperkonsumera. Som symbol står på middagsbordet två dockor: en blond Peggy Pickit och en naivistisk afrikansk träskulptur. Två uttryck och världar som omöjligen kan mötas.
Pjäsen är en tragedi, en debattpjäs om hjälparbetet som sista länk på kolonialismen men texten har också en metaforisk sida där Afrika står för döden – det där geggiga, såriga, äckliga som väl aldrig kan komma till detta hem som är vitt och smakfullt, avskalat och exklusivt. Kristallglasen klirrar dock som en aning om andra tider och andra platser. Dessutom har läkarparet haft var sin sexuell affär men ingen har testat sig. Afrika kan ha smittat dem till kropp och själ.
Schimmelpfennig använder omtagningar och drastiska bilder. Kvartetten på scenen kliver ständigt ur sina roller för att kommentera eller, nästan poetiskt, bestämma sin egen position. Också denna gång återkommer författaren till skildringar av djur som fabelaktigt företräder skräck eller det till synes icke-logiska – och representerar begär.
Iscensättningen, signerad Johan Friberg, är komprimerad, nära och intressant och framförallt välspelad. Ensemblen lyckas mycket skickligt men inte alls övertydligt fånga känslan av obehag, av alienation och skräck inför det icke-västerländska. Liz – utmärkt spelad av Anna Wallander – bakar bröd för att skapa trygghet men läkarnas afrikanska erfarenhet slår sönder den, liksom idén om det goda, västerländska samhället.
Pjäsen handlar om civilisation och våld, framtid och död. Den är ofta rolig samtidigt som den lyckas göra publiken orolig. Plötsligt inser vi hur hårt vi arbetar för falsk trygghet, för att avskaffa döden. Vem är det egentligen vi försöker rädda?
