Unga Klara har under 35 år producerat högkvalitativ scenkonst för barn och unga. Verksamheten har haft en enorm påverkan på svensk teaterkonst: mängder av skådespelare, regissörer och scenografer har sökt sig till regissören Suzanne Osten och hennes syn på teatern som ett laboratorium där man kan undersöka alla mänskliga uttryck. Särskilt det som är allra svårast att tala om: medberoenden, svart pedagogik, sexualitet och döden, men också frågeställningar som hur man kan hantera besvärliga och utsatta människor.
Själva framställningen av ämnet har alltid fått forma uttryckssättet, formspråket. Och ta tid. Unga Klara står för viljan att på allvar och med alla medel tolka samtida mentaliteter, föreställningar och vaneseenden. Man har influerat den svenska teatern genom flera generationer.
Unga Klara ligger till stor del bakom den stora framgång svensk barn- och ungdomsteater har haft internationellt. Osten stod som en garant för den pedagogiska viljan och det sceniska modet hos svensk ungdomsteater, vilket kom att bana väg för en hel rad svenska dramatiker utomlands.
Arbetssättet, att involvera hela teamet och låta gruppen själv utforska ämnen och problemställningar, skapar helgjutna iscensättningar via en process där ensemblen är totalt delaktig och ansvarig. Det är så man skapar en scenkonst som på alla plan är autentisk och medveten om sina uttryck, och vilka påståenden verket sänder till publiken.
Idag bantas villkoren för svensk teater mer och mer. Det är därför av stor vikt att en plats, en scen kan få fungera som forskningsplats. Alla som sett Babydrama vet vilken storartad existentiell pjäs detta är – också för vuxna. Unga Klara vill vara en verksamhet med pretentioner på att skapa viktig konst och att göra skillnad, att skapa språk för det outsägbar och det oförutsägbara. Dessa ord kan möjligen ses som storvulna – men den som sett Unga Klaras uppsättningar på temat queer eller vuxendramat Tröstar jag dig nu? vet att avsikterna kan uppfyllas.
Unga Klara står nu inför en svår situation. Man vill behålla sin volym och grupptänkandet, men har bara en bråkdel av sitt förra bidrag. Märkligast är att Stockholms kommun inte mer handgripligt bidrar till verksamheten – istället för att endast stödja den indirekt, via Stockholms stadsteater. Kulturförvaltningen har under flera år velat styra mer pengar till barnteatern. Här har man en chans att låta själva essensen av den meningsfulla svenska barnteaterscenen överleva.
Musikaler, komedier och uppsättningar fyllda av ironi får allt mer plats på svenska institutionsteatrar.
Unga Klara behövs som motgift, som motstånd och som plats för scenkonstnärer som tror på fördjupning, utveckling, utbildning. Unga Klara vill göra skillnad – låt dem ännu få göra det.
