Alla konstarter har sina viktiga ögonblick, stunder då synen på form och innehåll plötsligt förändras för alltid. Vid Berlinpremiären på pjäsen Vävarna av Gerhart Hauptmann 1893 skildrades för första gången ett kollektiv, upproren på 1840-talet då vävarna – ställda mot nya mekaniska maskiner – slogs för sin existens och sitt levebröd. Spelstilen var naturalistisk, fattigdomen skildrad naket och obarmhärtigt.

Pjäsen Vävarna av Gerhart Hauptmann är en pusselbit viktig teaterhistoria. Hauptmann, som fick Nobelpriset 1912, spelas idag oerhört sällan utanför Tyskland trots att alla teaterhistorieböcker med självaktning ägnar honom ett kapitel.

Teater Tillsammans och regissören Julia Beil råder dock bot på detta genom en bearbetad iscensättning på Teater Tribunalen. Beil har, inspirerad av temat, skapat en bokstavlig, kollektiv väv, en nedstruken version av texten som också fått en språklig uppdatering. Resultaten är en sceniskt stiliserad diskussion om massan och makt, för att tala med Elias Canetti – om rätten till uppror, om identitet och stolthet.

Samtidigt stryker regin diskret under alla detaljer som får skeendet att påminna om en aktuell verklighet utanför Europa: där vuxna och barn utan några rättigheter sliter för löjligt låga löner.

På scenen hänger en väv, en struktur av det material som ska beredas och säljas. Skådespelarna klänger, hänger och fjättras. Alla är en del av nätet och spjärnar samtidigt emot det. Greppet är effektivt och lämnar all realism bakom sig.

Vävarna är en pjäs med politiska och filosofiska anspråk. Hauptmann diskuterar sätt att förhålla sig till en uppenbar orättvisa som en aning om ett revolutionärt 1960-tal. Här är en ton från Schiller och Rövarbandet genom frågor om vilka bevekelsegrunder som driver upprorsmännen, vilka medel som är tillåtna och gruppen som svårkontrollerad mekanism.

Den stora tillgången på scenen är ensemblen som alla förenar kraft och fokuserat utspel. Beil väljer en stilisering som ändå är trogen originalet, hon vill uppenbarligen utforska texten – inte massakrera eller ironisera, som andra samtida regissörer.

Vävarna är en iscensättning som söker sin form – ändå är det fantastiskt att äntligen få vara med när teaterhistorien får liv, främst genom den unga energi som ensemblen ger texten.