Othello är tragedin om mannen som når livets högsta lycka, i yrkeslivet och kärleken, och strax förlorar allt på grund av en avundsjuk underordnads skickliga manipulationer. Det är denne Iago som håller kontakten med publiken, informerar oss om sina mått och steg. Spänningen ligger i att vi kan studera det psykologiska spelet i full vetskap om vad som pågår.

När Fredrik Hiller sätter upp Shakespeares drama för Teater Västmanland väljer han att förklara Iagos beteende i ett överflödigt tillägg. Att denne förfördelade fänrik är ett oälskat barn kan vi tänka oss ändå. Detta psykologiserande stjäl fokus från Othello på slutet. Och det är synd, för Maria af Malmberg gör en trovärdig tolkning av en general som är van att veta bäst och befalla, att ha full kontroll, och som blir helt omdömeslös när någon petar på hennes ömma punkt. I det läget agerar hon utan att tänka först.

I Hillers tankeexperiment, placerat i sagotid i Venedig och på Cypern, har könen genomgående bytt plats. Kvinnorna sköter kriget och männen är deras bihang, som Tomas Tjernelds erfarna Emilio och Carl Johan Öströms ljuve, blonde och trogne Desdemon. Utan stora åthävor fungerar detta konsekventa könsbyte överraskande bra: mycket av det vi tar för givet vänds upp och ner på ett självklart sätt.

Inte minst verkar bytet frigörande för de kvinnliga skådespelarna som får göra komplexa roller och dominera scenen. Cicilia Sedvall är en attraktiv och hetlevrad Michaela Cassia och Bodil Malmberg gör Iago till en narcissistisk showkvinna, som kräver applåder efter varje djävulsk plan. Anna Fahlstedts Rodrigo är komisk och kärlekskrank och just därför ett farligt redskap i Iagos händer.

På Lisbet Wahlströms lätt förvandlingsbara spelplats är det själva aktionen, Iagos iscensatta bedrägerier, som står i centrum. Här finns en hel del publikfriande inslag, som oftast fungerar i sammanhanget. Ljud och musik bidrar till thrillerstämningen, men når ibland plågsamt hög nivå. I ivern att locka ung publik skrämmer teatern ibland bort den äldre som faktiskt är där. (Bakom mig satt några damer som funderade på att gå redan före första repliken, och det är väl onödigt?)

Othello är svartsjukans tragedi, men handlar också om Den andre, utbölingen, svartingen som misstänks ha snärjt Desdemona med magiska krafter. Här har af Malmborg en antydd rastafrisyr, men det är inte hennes etnicitet som är mest stötande för omgivningen: det är det faktum att hon är en äldre kvinna som gifter sig med en ung, vacker man. Fördomar mot ett sådant par har ännu dramatisk potential.

Trots att jag vet alltför väl hur det kommer att gå, håller föreställningen mig intresserad till slutet. Mest fängslande är ändå inte själva händelseförloppet utan just de omvända maktförhållanden som råder i denna teaterfantasi.