Det var en gång en man. Han lät gjuta en hemlig lägenhet under marken och utsåg sig själv till konung av underjorden. Han var allsmäktig och själva maktutövandet centralt. Han var lekledaren på väg att lägga fast en ny metafysisk ordning.
Avslöjandet om fallet Josef Fritzl 2008 kom att skaka en hel värld. Elisabeth Fritzl uppgav att hon under 24 år levt inspärrad inuti ett källarrum. Där kom hon att föda sju barn med sin egen pappa som barnafader.
Några barn fick leva ovan jord – Fritzl uppgav att den ”försvunna” dottern placerat dem på trappan – resten fick tillbringa sina liv under marken, inlåsta med sin mor. Idag lever flera av dem på mentalsjukhus. Josef Fritzl är dömd till livstid för incest, hot och våldtäkt.
Häktningsbilden av Fritzl kommer alltid att förfölja världen. Han ser ut som en man som till sist släppt sin mask av normalitet, med sina rufsiga, trotsiga och Mefistofelesaktiga ögonbryn. Han framstår som ett arketypiskt fadersmonster, det patriarkala som ren ondska. Frågorna haglar, vi letar desperat efter förklaringsmodeller, sjukdomsdiagnoser och mening. Fritzl är som ett piskrapp mot hjärnbarken, en evig plåga.
Svenska performancegruppen Institutet och finlandsvenska Nya Rampen har skapat en installation om Josef F. Iscensättning är ett slags meditation över det fruktansvärda. Stycket är provokativt, också genom sin längd, nästan tre timmar utan paus. Fritzls handlingar är naturligtvis obegripligt groteska men själva uppsättningen är det inte. Den är absurd, stundtals bisarr, men knappast spekulativ. Det här är en akt som förtvivlat försöker förstå hur detta kunnat äga rum.
Inledningen är suggestiv. En filmscen visar hur cementblandaren står på. Någon bygger. Källaren är mörk, det är Josef som kommer med ljuset. Han har med sig mat och börjar leka med sina lätt förskräckta barn – alla spelas av vuxna män. Här är inga kvinnor, Josef får i teaterversionen välja bort kvinnan ur sin skapelseversion. Här antyds att Fritzl lider av modershat. Här leker man Thailand där barnen får massera pappa, gruvolycka där räddaren Far hittar sina barn eller Afrika där Fritzl delar ut mat till hungriga, svarta barn. Allt är uttryck för maktutövning. Det mesta snuddar vid sex liksom själva underkastelsen. Allt är dock antytt, aldrig visat. Här blir ett Happy Meal närmast våldtaget av Josef och den hunger och raseri han härbärgerar bland alla andra drifter.
Josef Fritzl leker Gud, helt enkelt. Barnen läser ur första Mosebok avsnittet om hur Gud låter Adam skänka namn till alla djur. Det minsta barnet suger bröstet på sin storebror som en förtvivlad pietabild. Fritzl skapar en civilisation som bygger på makt, våld och härmning. Barnen förvandlas till en trio vettskrämda huliganer som på slutet gör Hitlerhälsningar. Barnen flyr till pappas fiktioner eftersom alla andra saknas. Här sitter en av pojkarna och muttrar ”pferd”, häst – alldeles som Kaspar Hauser när han hittades övergiven på 1800-talet.
Conte d’Amour heter iscensättningen. Det är som om regissören påstår att efter Fritzl kan ingen tala om kärlek. Vad är den om inte beroendeställningar, hierarkier eller olika sätt att iscensätta lust och begär. Markus Öhrn, som regisserat, skapar absolut meningsfull teater, späckad med detaljer, hänvisningar och myter. Han lyckas plocka djupt meningsfulla väsentligheter ur fallet Josef F utan att våldföra sig på någon annan än gärningsmannen själv. Det är sannerligen bra gjort.
Text: Anders Carlsson Regi, scenbild, video: Markus Öhrn Musik: Andreas Catjar Kostym: Pia Aleborg Ljus: Daniel Goody Medv: Jakob Öhrman, Rasmus Slätis, Anders Carlsson, Elmer Bäck.
