Suzanne Reuter som Martha och Alexander Skarsgård som Nick. Foto: Magnus Rossander/Clooning

”Vem är rädd för Virginia Woolf?” fyller fyrtio. Södra teatern och producenterna Egerbladh & Willman firar detta med en iscensättning - och det med rätta. Albees drama är en scenisk klassiker som representerar 1900-talet och mötet mellan Freud och fyllan som dramaturgi. Alkoholen blir här för första gång ett medel att säga saker rakt ut, att tala om sex och rollspel, blanda samliv med svordomar.

Vem är rädd för Virginia Woolf? innehåller också en storartad existentiell rymd där såväl barnlöshet, meningen med livet som frånvaron av Gud diskuteras mellan raderna. Den låtsasson, som bär huvudrollernas kärlek och skuld, och som det väntas på blir en nästan lika stark tomhetsmarkör som Godot. På samma sätt som Beckett använder Albee cyniska enradsrepliker och en grov, absurd humor. Det är en härlig pjäs. Södrans stora scen liknar en boxningsring. Vi är hemma hos Martha och George. Hon dottern till en universitetsrektor, han docent vid historiska institutionen. Han har bjudit in en ny kollega, biolog, med fru på nachspiel - och det är just vad det blir: en nattlig lek, en kvartett för fyra livslögner under några vargtimmar. Två äktenskap skildras som rollspel över en avgrund som handlar om reproduktion. Och universum är lika dött och tomt som Marthas livmoder.
Scenografen Åsa Lieberath ställer ett Wallpapersnyggt hem på scenen, en fyrkantig vit matta, turkos och brunt. Rollernas kläder är skickligt valda för att spegla lika mycket 60-tal som nuet. Och översättningen understryker också den att tiden är ingenting, spelet och ofruktsamheten allt.

Under tre timmar ägnar sig ensemblen åt att ”pilla bort etiketten”. Danska regissören Ulla Gottlieb har förut iscensatt Norén och visst spelas Albees drama på sätt och vis genom Noréns borgerliga kvartetter. Gottlieb ”gör” ingenting med Albees text, här presenteras inga djärva nytolkningar, inga nya ramar eller lager. Uppsättningen är traditionell på ett sympatiskt vis, och detta främst genom skådespelarnas insatser. Här sker mötet mellan det extroverta och det introverta - mellan Suzanne Reuter och Krister Henriksson - på en förhållandevis lågmäld nivå, jämfört med Taylor/Burton i filmversionen. Gottlieb och ensemblen levererar en kammarspelsvariant på dramat vilket fungerar utmärkt - även om Södrans stora salong är aningen för stor för att alla nyanser och halvsvalda ord ska nå ända fram.

Suzanne Reuter och Krister Henriksson spelar ett par som faktiskt älskar varandra trots att deras äktenskap blivit allt mer av en konstruktion med starka fiktiva inslag, främst sonen. Trots det plockar duon fram ett slags ömhet inför varandra under alla verbala smockor, vilket berikar spelet.
Och det faktum att deras relation faktiskt ohjälpligt dör denna kväll gör tolkningen än mer tragisk.
Suzanne Reuter levererar sina repliker med en suverän skicklighet och exakthet som hon övat upp via komedier.
Krister Henriksson liksom slirar runt med sina repliker, med cirkelrörelser ringar han in en stark intensitet som är absolut avspänd.

Och mötet mellan dem båda fungerar utmärkt. Alexander Skarsgård som välgymnastiserad biolog är prima fyrkantig hingst. Cecilia Frode lika bra som kräkbenäget, smalhöftat våp som är livrädd för att bli gravid.
Vem är rädd för Virginia Woolf? är en titel som leker med akademisk jargong uppblandad med sprit. På Södran blir stycket en återhållen, välspelad iscensättning som öppnar stycket, dess karaktär och många lager.
Ulla Gottlieb håller tillbaka det bullriga för det subtila, väljer traditionen för att hylla fyrtioåringen. Resultatet visar på likheterna mellan Albees psykologiska ab
surdism och Beckett - uppsättningen blir en tolkning av den akuta rädslan för den absoluta tomheten.
Vem är rädd för Virginia Woolf? Alla.