Utifrån publiken får man en känsla för hur stark tangon numera är i Sverige. Till skillnad från andra mer blandade kvällar på Södra teatern, är det i salongen påfallande få sydamerikaner och påfallande många infödda svenska par som sannolikt dansar själva – och har gjort länge. Det hörs mycket småprat om danskurser i bänkarna.
Men argentinska Sexteto Mayor spelar ikväll inte till dans. Sextetten är sedan instiftandet 1973 en av de främsta med den klassiska sättningen två bandoneón, två fioler, kontrabas och flygel. De är minst lika hemma i konsertsalen som inför dansande publik och har handgripligen bidragit till tangons renässans under 1980-talet, då de medverkade i den öronöppnande långkörarföreställningen Tango Argentino i Paris.
Man kan förstås diskutera hur mycket Sexteto Mayor detta är numera. Liksom hos andra aktade, äldre band har flera ursprungsmedlemmar bytts ut, eller till och med fallit ifrån, tills det inte är mycket kvar av bandets ursprungliga själ.
2004 dog kapellmästaren och bandoneónspelaren José Libertella, och medgrundaren Luis Stazo slutade kort efter. Nya bandoneónisterna, Pablo Mainetti och ledaren Horacio Romo, är aktade musiker i sin egen rätt, men vi som inte upplevde Libertella kan bara drömma om hur sextetten lät live under honom.
En aning om det ges av de nuvarande åldermännen, violinisterna Mario Abramovich (med sedan 1974), och Eduardo Walczak, med marginal de äldsta på scenen. De spelar i en klass för sig och får stort utrymme, främst Abramovic som presenteras som ”El Capitán” och är den ende som spelar utan noter. Han fyller flest stillsamma solopassager med både känsla och grace, inte minst i första setets höjdpunkt, Astor Piazzollas Oblivion.
Annars är Sexteto Mayor år 2012 snarare ett krängande skepp än ett precisionsinstrument. Förutom hos violinisterna är subtiliteterna få. Trots allt finmusikanteri, alla taktbyten och det dynamiska registret, är sextetten mera yvig i gestik och spel än sammansvetsad.
Samtidigt är de lekfulla och visar mer och mer humor under konserten. Men precis när alla i salongen slappnat av kommer som extranummer en pampig version av Piazzollas Adios noniño som återupprättar auktoriteten.
