Trots att tangoklubbar de senaste åren vuxit upp över hela landet finns det fortfarande utrymme för missionärer. Det har den svenska sångshowens initiator – Rikard Wolff – fått erfara under sin rikstäckande turné med det tangoprogram som han redan i mars presenterade på Rival i Stockholm. På söndagskvällen återkom han till fadershuset Dramaten, där hans karriär en gång började. Den reviderade upplagan är bättre strukturerad och innehåller fler låtar ur Carlos Gardels repertoar, inalles 14 stycken.

När den legendariske sångaren omkom i en flygolycka i Medellin i Colombia efterlämnade han en enorm mängd tangoinspelningar. Med hänvisning till detta klingande arv brukar argentinarna säga att han sjunger bättre och bättre för var dag som går. Det blir många sådana under de gångna 74 åren plus två månader.

Vem kan konkurrera med ett sådant fenomen? I varje fall inte Wolff som med sitt raspiga legato har en annan charm än Gardels varma, mjuka sonoritet. Som exhibitionistisk macho är han en perfekt tipo tanguero, likaså i sin uttalade moderskärlek och vänfasthet som också hör till stilen.

Men ofta byter han spår, försjunker i minnen av barndomens somrar och ungdomens Parisresor utan logiska överledningar till nästa sångnummer. Jean Guidoni, Jacques Brel och Edith Piaf hör liksom till Wolffs tidigare liv, inte hans nuvarande. Och som tipo tanguero är han inte riktigt så återhållsam med sitt ego som han borde.

Avstampet i Gardels död och fortlevnad i myten har också sin begränsning. Må vara att det saknas en fast punkt i det universum som uppstått kring hans postuma rykte. Men möjligheten att skapa små universum kring varje text tillvaratas inte riktigt, i varje fall inte på samma vällustiga vis som Wolff bygger upp en historia.

Visserligen klämde Gardel också ihop sina sångtexter, precis som Wolff, men för en publik som kastas från Yoshiwara i Japan till sommarstället på Väddö kan det ibland vara litet svårt att hänga med. Berättelserna i texterna kräver mer av konstfullt broderi.

Sammanhållande faktor är den fantastiska orkestern, som är följsam som en handske och underbar i sitt halvmoderna Horacio Salgán-manér. Om klangen i Caroline Valdemarssons högtalarförstärkta violin rundas av litet kommer allt att klinga perfekt.