4 Att Hellacopters-generationen, de sena trettioplussarna, är rejält representerade på The Sonics är föga förvånande. Garagerockens kungar har präglat hela den musikaliska identitet som kretsar runt Mc5 och The Stooges. Det är dock mindre rimligt att hipsters i tjugoårsåldern flockas på en garagerockspelning med ett band som släppte sin första singel 1964, och att kidsen går bananas över låtar skrivna av Richard Berry. Antingen är musiken tidlös eller så var bluestolvan det enda som fanns kvar att nyhajpa efter AOR och black metal.
Av protopunken syns inte mycket till i Sonics 2009 – den musikaliska utvecklingen har helt enkelt passerat dem för länge sedan. Även om riffen i The witch och Strychnine är påtagligt mer diaboliska än annan samtida musik, är det som utspelar sig på ett fullsatt Debaser Medis ändå inte långt ifrån ett hårt dansband.
Fredagskvällsdängor levereras pang på efter varandra utan introduktion och lokalen känns som en expanderad pub med extra kompetent husband. Inget fel med det. Ljudet är oklanderligt och även om bandet schabblar bort sig här och var har ringrostigheten inte en chans mot den uppenbara talangen. Kom igen katten, det svänger ju.
Är man spiknykter däremot, blir gubbrock’n’rollen ganska lovligt tradig med tiden. En låt som Money (that’s what I want) känns faktiskt inte roligare i The Sonics tappning än i de otaliga andra versionerna som gjorts. Att bugga är liksom mer skoj i teorin än i praktiken.
Då är det avslutande uppsvinget inget annat än en räddande uppiggning.
När medlemmar från The Hives går upp och gästspelar i extranumren håller de visserligen tillbaka i vad jag gissar är en blandning av respekt och nervositet, men när de båda banden står på samma scen utgör de en charmig kompott av mentorer och protegéer. Howling Pelle Almqvist och kompani tar över facklan och ger de sista låtarna en push som The Sonics inte själva orkat frambringa.
