Natt k afé i vitt och svart inspirerat av Montevideo eller New York, vita skjortor och svarta västar, beskrivande musik, känslan av en svartvit film. Mikael Augustsson glider iväg på sin bandoneon influerad av Astor Piazzollas tongångar.

Augustsson är en lysande musiker som verkligen behövs i Musiksverige och i det här bandet. Han broderar ut melodislingorna på dragspel, bandoneon eller på sin 50-tals-accordina, (en fransk lite finare variant av melodika) och gör musiken dynamiskt spännande.

Grace Jones-låten Strange, filmmusik i 80-talsrullen Frantic ger en antydan av den känsla som de vill skapa i rummet. Mosebacke är en bra lokal för det. Caroline Schröders förförande, smått hesa röst passar. Konceptet är genomtänkt och proffsigt.

Caro & El Club Vigil är ett nystartat band. I höst turnerar de med Sophie Zelmani. Samtliga musiker är proffs som förekommer i diverse svenska band med musik från Latinamerika på repertoaren. Det märks att de snabbt funnit varandra i den här konstellationen med musik inspirerad från Uruguay. Det låter tajt.

Frontfiguren Caroline Schröder har funnits med i många år som sångerska i diverse salsaband och har nu gått ett steg längre genom att satsa på egen musik och gör det tillsammans med Julian Vigil. De är båda andra generationen uruguayaner. Föräldrarna kom till Sverige på grund av diktaturen i Uruguay och man anar en längtan och nostalgi i musiken.

Caroline Schröders far har bidragit med några texter inspirerade av livet i Montevideo. De flesta låtar sjungs på engelska, vilket är synd, eftersom det är låtarna på spanska som gör störst intryck som Hemos perdido algo, En tus ojos och Todo cambia. Arrangemangen har gjorts av musikerna i bandet. Låten Todo cambia har ett experimentellt tonspråk som för tankarna till Brasilien och Egberto Gismonti.

Caro & El Club Vigil presenterar något av ett nytt latino-koncept för Sverige på en internationell nivå som länge saknats.