Molières sedekomedier innehåller alla ett frö till en storartad tragedi som det är upp till regissören att antingen ignorera eller få att växa och frodas. Han beskriver en ny borgerlighet som håller på att bygga upp en mer ”sann” verklighet, en chosefri mötesplats mellan hovet och dess löjliga ceremonier och rå, svart nöd. Var pjäs är en byggsten för att forma en ny tid men nya möjligheter.

Misantropen kan spelas på olika sätt. Alcestes jakt på absolut ärlighet och sanning kan framställas som nödvändig ställd mot en skock löjliga viktigpettrar som bara pratar strunt eller – som nu på Dramaten – som en man som upphöjt sig själv till mall, mål och mening. Jakten på uppriktighet har gjort honom till en taliban vad gäller mellanmänsklig kommunikation. Han vägrar det subjektiva.

Scenen, den vackra Éliantes salong, är helt tom: ett batteri champagneflaskor till vänster mot en fond med ett svartvitt porträtt av värdinnan. Inga stolar, inga bord. Det skenbart enkla, att med kroppen förhålla sig till rummet, skapar en obekväm osäkerhet. Talet är förstärkt med små mikrofoner, ett annat Stubøgrepp. Magstöd och dramatiskt utspel ska inte skymma valörer och subtiliteter. Skådespelaren och texten blir ett och kommer nära publiken.

Misantropen beskriver hur en individ förhåller sig till ett nytt socialt konsensus. Utbytet av tankar, känslor och åsikter balanseras genom ett slags rimlighet och lyhördhet för andras mening – men här står en man som ställer sin sanning först. Han saknar helt social förmåga och inbillar sig veta vad som är sant och meningsfullt.

Så bygger Stubø upp ett drama som obevekligt går mot tragedi – därför att Alcestes kamp utesluter respekt för andra. Andreas Rothlin Svensson gör honom rak men otålig som en tonåring som väntar på månadspengen. Och framförallt: han är sig själv nog.

Frågan är om inte Stubø istället gör Célimènes roll till nav för tolkningen. Livia Millhagen visar oss en kvinna som aktivt söker sig själv och ännu inte hittat EN mening. Här letar hon bland män och kvinnor, som det verkar. Kärleken och dess mångsidighet står mot Alcestes krav på entydighet. Scenen mellan Célimène och Arsinoé (Angela Kovács) är utsökt elegant och för tankarna till Mishimas Markisinnan de Sade tolkad av Ingmar Bergman. Stubø har samma känsla för laddad men återhållen replikföring samt öra för nyanser och undertexter. Det är bara att njuta.

Misantropen 2012 är behärskad, teatralt lekfull och närmast asketisk – trots att hundratals kilo konfetti faller över scenen som ett färgglatt regn yta. Stubø armerar sin tolkning genom att använda den drygt halvsekelgamla översättningen av Allan Bergstrand. Det skapar en nästan arkaisk, lätt ironisk stämning men förhöjer språket.

Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, det är en scenisk essä om språk och sociala regler men också om vilka hemligheter småprat gömmer. Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.