Det börjar bli sent på Strindbergsgåret 2012 – vilket inte hindrar att verkligt utmärkta iscensättningar ännu får premiär. Radioteatern har iscensatt en ny, timslång tolkning av ”Gustaf III” från 1902 – detta välgjorda, intrikata maskspel som kräver en aktör som kan konsten att byta skepnad sekundsnabbt.
Strindberg skrev ”Gustaf III” med sympati för flera av rollerna. Konungen förstås, hos vilken han finner en skärva av sig själv, mannen/maken som dramatiserar sitt liv, men också mördaren Anckarström, upprorsmannen riden av på en gång personligt hat och social empati. Dessutom slänger Strindberg med två konfliktfyllda äktenskapsskildringar – här är den ena struken.
Anders Carlberg, nestor bland radioregissörer, har rollbesatt pjäsen med djärv intelligens. Titelrollen tolkas av Johan Ulveson som en man som hela tiden suveränt glider från olika teatrala uttryck till djupt allvar, från ansträngd komisk ton till rädsla. Kungen använder sin franska brytning som ett skydd, en officiell ämbetskappa. Han är preciös men aldrig fjollig.
Hannes Meidal gör Anckarström. Stellan Larsson har bearbetat texten och låter honom fungera som berättarröst som kommenterar skeendet via viskningar – greppet fungerar utmärkt. Strindberg låter Anckarström hata kungen av mycket personliga orsaker som aldrig avslöjas – en intressant dramatisk hemlighet som här förblir en gåta att grubbla över.
Ensemblen är fylld av goda insatser. Armfelt, vännen och medspelaren, görs skickligt av Stefan Ekman. Özz Nûjjen gör kammartjänaren Papillon. Sven-Bertil Taube är Bellman. Ingvar Kjellson är helt suverän som intriganten Pechlin.
Strindberg målar upp förspelet till det som ska bli den sista akten av den pjäs som, enligt honom själv, var Gustav III. Ett drama som Anders Carlberg tolkar synnerligen njutbart.
