Nils Poletti fortsätter att vrida och vända, banka på och känna in August Strindberg på Lejonkulan. Han gör fyra korta iscensättningar under hösten, närmast som obduktioner av olika verk som är så gott som hopplöst tidsbundna. Han gör det med sedvanligt gott humör och energisk respektlöshet.

Opus nummer två är ”Den fredlöse” – en vikingafantasi från 1871, skriven av en 22-årig Strindberg. Pjäsen är ett enaktsdrama om den nya religionen kristendom men också om familjelojalitet och modet att byta seder. På ett sätt är stycket hopplöst föråldrat, en pjäs med skägg. Texten beskriver ändå något som är igenkänningsbart för, exempelvis, en invandrarfamilj. Gamla regler ställda mot modernitet, det nya.

Nils Poletti byter dock inte 1100-talet mot nutid och en hyrestrea vid slutet av gröna linjen. Han har bestämt sig för att köra vikingaspåret, komplett med hornprydda hjälmar och en närmast skräckgotisk klärobskyr som han kallar naturalism. Ensemblen har ett operaartat utspel, ljussättningen kommer från riktiga facklor och från månljuset som faller in via dörren mot isländska vidder där pjäser utspelar sig.

Vikingen Thorfinn känner sig hotad av kristendomen och flyr till Island där han vill bli jarl. Dottern följer med familjen trots att hon älskar Gunnar, som är kristen. Thorfinn blir förklarad fredlös och angrips av islänningarna. Hustrun Valgerd känner sig förpliktigad att vara lojal, liksom dottern som slits mellan kärlek till Gunnar och Jesus kontra gamla blodiga gudar.

Poletti iscensätter detta med ett slags överrealism som är skojig och retoriskt ståtlig men ändå inte parodisk. Han presenterar en spelstil som doftar förra sekelskiftet men som ändå alltför ofta ekar på svenska scener, gärna på Dramaten.

Särskilt roligt är det att uppleva Kicki Bramberg som åldrad, bister viking. Jo, det är hon under skägget. Sanna Sundqvist kastas mellan olika plikter som Gunlöd. Py Huss-Wallin har en sällspord, nästan grekisk antik, kraft som mamma Valgerd.

Ensemblen kör så det ryker – på tisdagen efter premiären bokstavligen så eftersom brandlarmet gick av all tjärbemängd rök som väller över scenen. Poletti överlämnar texten till publiken och lägger inte på några förtydliganden. Han leker med formspråk och undersöker rötterna till en naturalism som han själv övergivit. Det är sympatiskt absurt och mycket eget.