Imorgon har det gått exakt ett år sedan dagen då en man bestämde sig för att stiga ur anonymiteten och höja sig över vardagen genom att ställa sig på ett berg av 69 döda kroppar. För nästan alla framstår han som sjuk, som en produkt av ensamhet, internet och sin egen osäkerhet parad med obehagliga övermänniskoideal. Breivik är – om han inte var så översköljd av blod – en närmast kafkalik parodi på paranoia.

Mannen B kallas han av dramatikern Kristian Hallberg som skrivit en halvtimmeslång, närmast rituell klagosång för en kvintett röster om händelsers på Utøja och om förövaren själv.

Ayøtu kallar han sin pjäs, platsnamnet bak- och framvänt – eftersom texten fantiserar att hela skeendet kan spolas tillbaka och allt göras ogjort. Mannen B skjutsas tillbaka till ön och suger in kulorna i sitt vapen så att dessa unga reser sig och åter börjar leva, bygga drömmar och konstruera mening.

Ayøtu är en sorgesång, en åkallan vars uppbyggnad påminner mycket om Jelinek. Regissören och radioteaterchefen Stina Oscarson tar fram det poetiska, det saktfärdigt tunga och blandar replikerna med dokumentära inslag.

Ensemblen är en kör av olika röster, dialekter och brytningar som skapar ett slags frusen bild av en fruktansvärd situation som under många år framåt kommer att fungera som en skärva som skaver inuti ögat, som gör den norska självsynen och politiska blicken skev.

Radioteatern tar upp dådet med en sympatisk återhållsamhet, med en försiktig vördnad och med en sympatiskt barnslig naivitet iscensätter man en önskan att spela filmen baklänges. Att helt enkelt radera händelserna den 22 juli 2011.