Kärlek kan vara het som en eld. Ett halvgammalt äktenskap kan bli en trött brasa som ständigt kräver ny ved för att inte slockna. Elden behöver nytt material för att inte dö ut: en liten flirt här, en antydd otrohet där. Så brinner det ett tag till.

August Strindberg skrev Leka med elden 1892, inspirerad av ett nära äktenskap där han själv agerat rollen som braständare och lekt med den gifta frun. Då, vid tillkomsten, var stycket en mycket pikant, nästan ekivok samtidskomedi om äktenskapet som teaterscen där vi larmar och gör oss till, spelar ut känslor mot varandra och prövar olika låtsasroller och förtvivlat försöker väcka några känslor hos varandra. Till sist också svartsjuka.

Sofia Jupither iscensätter nu pjäsen, mer som faktum än som erotisk fantasi. Idag har öppna relationer, swingersklubbar och nätet sänkt temperaturen på förut helt förbjudna lekar. Idag skakas inte publiken över triangeldramat på scenen, istället är det möjligt att använda det för att noga studera äktenskapet som utarmad betesäng där kreaturen drömmer om andra, klöverstinna marker – eller leker Lyxfällan med varandra.

Scenografen Lars Östbergh har ställt en fönsterlöst, instängt nutida vitt rum snett över scenen, där en gardin rör sig för havsvindarna. Mitt på scenen står en bänk med lammskinn – möjligen en symbolisk slaktbänk. Här gestaltar Jupither det strindbergska vampyrtemat: att hämta näring från andras känslor. Minst två, möjligen tre olika iscensättningar av möjlig otrohet pågår inom uppsättningen. Konstnärsparet som innehar huvudrollerna har ju sällskap av ett par jobbiga svärföräldrar och en mycket ung, kvinnlig kusin. Josefin Ljungman är arg som Lilla My men också passionerad.

Just det, det aktivt fysiska begäret, saknas dock mestadels på scenen. Gerhard Hoberstorfer spelar sonen med en mycket elegant resonörsdistansering, finfin publikkontakt. Petronella Barker spelar ut dennes hustrus lidelser något mer men hämtar sig snabbt och med ett skratt när vännen rest. Att Barker talar svensk-norska får publiken att tänka på Harriet Bosses snabba relationer med Strindberg, en fiffig biografisk lek.

Vännen, han som är veden, spelas av Johannes Bah Kuhnke med en medveten återhållsamhet. Här ångar det knappast av passion.

Jupither har lagt till en litet barn till handlingen för att visa hur mer än cynisk denna lek med elden egentligen är.

Leka med elden är en timslång, sympatisk prolog till Strindbergsåret 2012, en lätt brechtiansk munsbit. Behärskat spelat, stundtals rolig och trevlig i stället för expressivt känslostark. Uppsättningen vill uppenbarligen fungera mer som förstoringsglas än förmedla tryckkokarhet passion.

Väl så.