David Batra har under många år samlat anonyma lappar. Den typ av klagande, uppmanande och informerande lappar man kan hitta i tvättstugor och mer offentliga miljöer. Dessa oftast ofrivilligt komiskt formulerade handskrivna lappar har samlats i två storsäljande böcker, Den som inte tar bort luddet ska dö och Det här var ju tråkigt.

När Kvartetet Skatan-mannen nu gör sin första enmansföreställning utgör de också den grund och den ram som den 80 minuter långa monologen tar avstamp från och hela tiden återkommer till.

Det är ett effektivt grepp och den skånska halvindiska ståupparen utvinner gång på gång stor komik ur lappar som meddelar att man kan få ”juice och trekant för 30 kr” eller ”närlivsbutik öppnar plötsligt i september”. Det är skickligt gjort – även om inget är nytt under solen –och Batra har ett vinnande sympatiskt sätt; lite svenskt lagom, ursprunget till trots. Inte lika bekräftelsesökande och vulgärt hårtslående som många av hans kollegor.

Det där om att han är från Skåne och halvindier borde kanske inte vara så mycket att orda om men märkligt nog hänger han upp sig rätt länge vid det, som en del av ett annat återkommande tema om att inte riktigt passa in.

Desto roligare är han när texten läggs ut om Sverigedemokraterna. Deras värnande om de svenska traditionerna och rädsla för att ”kurder tar jobben” vänds och vrids på utan att det känns uttjatat. Ännu mer imponerande är att han får till roligheter om självmordsbombaren i Stockholm som i julas sprängde sig till döds på ett, enligt Batra, svenskt diskret sätt.

David Batra bjuder inte på något flabborama, knappast ens en skrattfest, men man småskrattar nästan hela tiden och lyssnar intresserat även när han sätter sig på en stol och blir allvarlig. Det raka redogörandet för hur han drabbades av tinnitus och hyperakusi (det sistnämnda innebär extrem känslighet för ljud) och hur det ledde fram till självmordstankar griper tag och utgör ett dramaturgiskt sett välgörande, för att inte säga nödvändigt, grepp.