Claes Eriksson, viktig del av humorgruppen Galenskaparna, kan nog bäst beskrivas som svajmastsartist. På en spänd lina av språklighet dansar han obesvärat och med verbal bravur. Orden – om det så är göteborgska, poetiska utsvävningar eller ren och skär absurdism – bär honom briljant över det murriga, svenska vinterlandskap 2012 som mest liknar en kökkenmödding av åtstramningar och politiskt fikonspråk.

Han är ju samtidigt språkekvilibrist och samtidskritiker. Det vassa öga han har för ljudliga valörer tar han med när han blickar ut över inställd tillväxt och ökad tvärsäkerhet.

C Eriksson Max fick urpremiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 2010. Nu är det dags för turnéversionen. Orkestern är struken, kapellmästaren Anders Ekdahl är dock kvar vid sitt piano. På scenen står också det döda träd som verkar vara en parafras på scenbilden till I väntan på Godot av Beckett. Fast här slår ett litet grönt blad ut mot slutet – allt är inte bara förskingring av allmänna medel och Carema. Våren finns.

Som många goda komiker har Claes Eriksson med sig själv som 11-åring på scenen. Han huttlar inte med barnasinnet och den H C Andersenska, rena förmågan att genomskåda nakna kejsartyper. Icke-tramsiga medmänniskor varnas härmed.

Allt är inte av högsta karat, en del är mest form – som den novell där allt börjar på F, något han lekfullt övat på förut. Möjligen är han allra bäst när han helt släpper allt vett. Bonusmaterialet om fjärdingsmannen och gumman är en suverän och galen dialektal nonensuppvisning. Numret om konstföreningen som ska lotta ut några korsstygnstavlor är en makalös drift med föreningsliv och vår längtan till ett Då.

Detta Då kommer igen under föreställningen. Som under numret om fårplanschen som mycket handlar om Maud Olofsson, en del om Torbjörn Fälldin och dennes bror, Klarapoeten Nils Fälldin.

Med sådana lögnaktiga finurligheter drar han undan mattan under våra fötter och får oss att skratta hejdlöst åt skämt som ”kor lever i mu:et”. Bara en maxad Eriksson kan rimma Amsterdam med hamsterdamm.

Claes Eriksson älskar man, eller inte. Han levererar en del kritik av borgerlig politik och genomför en reklampaus där han avrättar företeelsen men också en rad olika firmor och varumärken. Så spelar han instrumentet monokord, kommer av sig då och då och är på alla sätt väldigt mycket mänsklig. Alltihop, lindans och humanism, gör han till helt egna konster.