Dinosaurier är ett perfekt ämne för en barnpjäs. Dels har de en nästan magisk dragningkraft på barn (som ofta är veritabla experter på området), dels kan de vara en utgångspunkt för att tala om kretslopp och existentiella frågor, om liv och död.
De fascinerande skräcködlorna är absolut jättedöda, men lever fortfarande starkt i vår föreställningsvärld och inte minst i barnkulturens böcker, filmer och leksaksdjungel. Allt detta har Mia Törnqvist tagit fasta på i sin tacksamt spelbara pjäs Dinosaurierna, som ges i regissörens Karl Ekdahls häftiga uppsättning på Uppsala stadsteaters lilla scen Ettan.
På den välvda jordskorpan klampar, flyger, skuttar och dansar dinosaurier av olika former och typer. De är knäppa och grymma, knasiga och ruskiga.
Inga Onn ger mild
värdighet till den växtätande Långhals med åtta gott klappande hjärtan, Vanna Rosenberg gör Klubbsvans lika intensivt räddhågsen som tappert hjältemodig, Robin Keller glider fram som fegt egoistisk äggtjuvsödla, Lindy Larsson är en farligt demonisk flygödla med fascistiska tendenser och Maria Antonious egen variant av Tyrannosaurus Rex är en skrämmande glupsk köttätare med välutvecklad modersinstinkt.
Ensemblen är suverän, sjuder av spellust och berättarglädje. Det är en mycket musikalisk föreställning, kompositören Sten Källman låter scenen ljuda av dunkande urtidsdisco, vemodiga sorgesånger och rytmiskt pulserande världsmusik i ödletappning.

Att äta eller ätas, det är frågan - men det finns också ett gemensamt orosmoln på urtidshimlen. Dinosaurierna svetsas samman i skräckfylld väntan på den annalkande kometen, den stora katastrofen.
Men i stället för en explosion kommer en liten flicka dimpande från framtiden. Dockspelaren Andreas Braula låter sin kavata docka bjuda de jämförelsevis gigantiska
dinosaurierna motstånd med en beskedligt ljusgrön vattenpistol och en häpnadsväckande kunskap om dinosauriernas framtida öden.
Dramatiken tätnar och äventyren händer slag i slag, kryddade med finurliga ordlekar och hisnande tidssprång. Och nog blir dinosaurierna lite uppiggade av tanken på att de efter den oundvikliga döden ska leva kvar i böcker och människors medvetanden.
För att inte tala om vad lyckliga de skulle vara om de visste vilket spännande teatralt liv efter detta de fått för att glädja barnpubliken i Uppsala.