Betyg: 4 av 6

En del hårdrockare, en del gitarrnördar och en del som helt enkelt är sugna på att se en livs levande legend i aktion är vad det utsålda Berns består av ikväll. Hyfsat logiskt då Yngwie Malmsteen själv består av en del hårdrock, en ganska mycket större del virtuositet och en kanske ännu mer talande del rockstjärnepondus. Det kan vara lätt att emellanåt fnissa åt Yngwie och ryktet om honom som alltjämt hålls vid liv. Hans totalt osvenska image är lika mycket anledningen till varför man inte kan göra annat än att älska honom. Men då och då glöms också kärnan bort i ett virrvarr av anekdoter och skrönor.

Han råkar vara en fantastisk ­gitarrist. Att se denne man live är i princip som att kolla på en seriefigur. Bara en sådan sak som att han knäar ut plektrum med perfekt snärt i publiken är barnsligt underhållande.

Men det är inte i solo-orgierna eller gitarrtricksen som Yngwie på riktigt ger jantelagen ett stort långfinger. Det är istället med några riktigt bra hårdrocklåtar som helheten kommer till sin rätt. Det tänder till när I am a ­viking, balladen Dreaming (Tell me) och Rainbow-covern Gates of babylon framförs i följd.

Sångaren Tim Owens (i sin tid med Judas Priest mer känd som ”Ripper”) är perfekt i det här sammanhanget då han aldrig ­riskerar stjäla för mycket fokus från stjärnan, men ändå gör en högklassig vokal insats.