Om några månader fyller Ingvar Kjellson 87 år. Det hindrar honom inte att spela en timslång monolog på Dramaten: en text just om åldrandet, om hur hjärnan sakta amputerar bit för bit av det liv som en gång varit, ett slags barmhärtighetsgärning inför den död som rollen på scenen säger sig längta till men ändå motarbetar med en strid ström av ord, ett mummel som påminner honom om att han ännu lever.

Helsingborgs stadsteater gav en Beckettfestival under slutet av förra året – initierad av teaterchefen och regissören Karl Dunér. Nu gästspelar man på lilla Dramatenscenen Lejonkulan med prosatexten Ur ett övergivet arbete från 1955, ett fragment som mest av allt liknar det 20-tal kortpjäser Beckett skrev mot slutet av sitt liv. Stycken som ofta är mycket exakta extrakt av hur minnet, det förgångnas handlingar och händelser lever kvar som en ständig närvaro, en konkret förutsättning och en absolut ram för ett nu. Pjäserna är många gånger fyllda av en rytm av ett förlorat då som format jaget.

Ur ett övergivet arbete låter en gammal man beskriva åldrandet genom en radda bleka, sköra minnen. Han hasar med långsamma, plågsamma steg fram från scenmörkret medan han drar på en sliten stegpall. Och säger: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”. En mikrofon gör att rösten kommer nära – liksom andningen. Han flåsar smärtsamt, suger ömsom girigt, ömsom motvilligt in luften som garanterar denna färd genom det mörka rummet där han vägrar vika för sniglar, maskar och höns.

Beckett var oerhört skickligt på att skildra tillstånd, fysiska och mentala. Det övergivna arbetet berättar självklart om minnesförlust och hur det förgångna ständigt konstituerar ett jag, men texten är också en beskrivning av tid. Orden faller som tickandet från en klocka. Mannen på scenen använder sitt språk som den pendel som ska hålla honom vid liv – men hjärnan vägrar leverera materialet. Nu stapplar han fram genom livet och har bara kvar några ynka minnesbilder: alla på något sätt vita: en skimmel, ledd av en flicka och en skymt av modern, bakom en gardin. Denna mor som han säger sig ha dödat.

På ett plan är denna essä om upphörandet en bitter sammanfattning av en djupt pessimistisk livssyn. ”Jag ångrar att jag blivit född, att dö är så långsamt” säger mannen på scenen. Beckett lämnar dock ändå spår av dramatiska händelser, av hemligheter. Han berättar om det raseri som rollen ständigt drabbas av, om ensamheten. När mannen berättar om föräldrarna låter han som en Orestes. Han talar om orden som han alltid haft som ”en silkesapa runt halsen”. Här blommar eruptiva korta ögonblick av självironi och humor.

Om och om igen talar han om andra djur – mest om maskarna som en gång ska förtära honom och kanhända äntligen till sist föra honom till havet, oändligheten.

Det som gör iscensättningen till riktigt, riktigt stor teater är det sätt på vilket Ingvar Kjellson silar texten genom sin gestalt, sin fysiska skröplighet som han förstorar och subtiliserar. Kroppen och dess brister blir ett motstånd mot vilken orden bryter och konkretiseras. Rösten kommer nära genom mikrofonen, vart andetag och var rossling påminner om det slut som kommer allt mer nära. Kjellson har en närvaro som få. Han tittar misstroget på publiken när han kommer nära oss och han är hela den erfarenhet som Beckett sammanfattar: en lamentation över åldrandet och en längtan efter den plats utanför livet där ”bristen på klagan snart ska vara min”. Berättelsen om den övergivna människan är superb teaterkonst på hög nivå.