Marcus Lindeen skrev den känslostarka och geniala dokumentära pjäsen Ångrarna om könsbyten. Nu har han fått ett nytt, djärvt och annorlunda uppdrag. Han ska använda teaterscenen som närmast journalistiskt medium och göra snabba kommentarer om dagsaktuella företeelser.
Rapporter #1: Djur som dör heter den första pjäsen som består av en trio händelser som alla cirklar kring hur människor interagerar med, och förmänskligar, djur genom att använda dem för sina egna behov.
På en mycket enkel scen för turnébruk sitter fyra aktörer och läser mer än gestaltar dessa historier ur verkligheten. Inledningsstycket om den svenska kvinna och hennes son som samlat på sig 191 katter redovisas genom att ensemblen lyssnar på den faktiska intervjun genom hörlurar och sedan repeterar skeendet för publiken. Ett grepp som ger en omedelbar, kantig autenticitet.
Efter det berättas, till ljusbilder, om amerikanskan som ser på sina kaniner som jämlikar och därför avskaffar alla burar – utom en, som hon själv använder eftersom kaninerna så gärna knaprar på hennes ögonbryn när hon sover. Hon har också skrivit en avhandling om hur djur uppfattar döden. Djurhållning är ett slags förtryck, menar hon men försöker ändå hitta en värdig och meningsfull sambolösning, dock silad genom en parodiskt akademisk prosa.
Avslutningsdelen handlar om ett amerikanskt par som tog en nyfödd chimpansflicka, döpt till Lucy, för att undersöka hur mänsklig hon kunde bli genom att växa upp som ett barn. Lucy lär sig teckenspråk, tror sig vara människa och uppfostras med hjälp av skuldbaserad manipulation precis som deras egen son. Slutet på den berättelsen är sann men fullständigt absurd, värdig en Ionesco eller en psykolog, expert på så kallad spegling.
Djur som dör – vilket är temat som binder dessa texter samman – är ett mycket suggestivt dokudrama som efterlämnar en mängd, rätt obehagliga tankar om hur människor använder djur för att trösta sig, skapa familjer – rent av klaner – och fylla djupt psykologiska behov. Alla som berättar om sina erfarenheter har utsett sig till ett slags gudar som värnar eller experimenterar vilt med djuren men egentligen bara ser sig själva. Synen på djuren är ofta romantisk och sentimental och uttrycker alltid en supremati med religiösa undertoner.
Människan är krönet på evolutionen, dess mått och mening. Den godhet som utövas är ett slags manisk egotripp.
Det mest intressanta med Djur som dör är att allas olika tolkningar av texten fungerar som lackmuspapper på personliga värderingar. Lindeen har mästerligt skapat en debattpjäs som gjord för alla: också djurrättsaktivister, galningar och ömhetsnarkomaner.
Som botten för hela stycket ligger en fråga om vad som skiljer människor och djur samt hur vi får bruka vårt rent intellektuella övertag. Mellan textavsnitten visas bilder på rymdchimpanser och Mowglipojkar. Lätt omskakad lämnar man detta egensinniga lindéenska zoo fylld av åsikter. Det här är något som ingen bör missa. Ta med din kanin.
