Gränslandet mellan konsert och opera vill Malena Ernman och Rebaroques ledare Maria Lindal utforska, och har tillsammans byggt en föreställning av arior och orkestersatser ur Händels repertoar varvade med texter av Shakespeare. Projektet är lite av ett familjeföretag för Ernman som har både sin skådespelande man och svärmor på scenen (kanske barn också? Några rara flickor virvlade runt i första numret). Svante Thunbergs roll är rätt framträdande, en som håller samman numren med en mix av dramatisk monolog och narrspel.
Men det var hans mamma, Mona Andersson, som hade den riktiga pondusen. Vilket vackert djup i scenen det blev när hon sorgesamt svepte en enkel sopborste bakom de unga, och med vilken närvaro hon läste Hamlets ”att vara eller icke vara”. Också sopranen Catherine Setterberg gjorde bra ifrån sig i sin uppgift att balansera den karismatiska Malena Ernman. Klädd som en Jenny Lind-kopia sjöng hon som en näktergal.
Överhuvudtaget gjorde kvinnorna det starkaste intrycket. Och det har inte gått till så att några män har satt sig ner och tänkt ut hur de kan göra genusmedveten scenkonst. Det har blivit så därför att kvinnor fått sträcka ut sig i hela sin längd.
Och Malena Ernman var förstås föreställningens självklara mittpunkt. Hon improviserar eller ornamenterar nästan inte alls efter barockstilen men hon testar sångteknikens ytterlägen med fullständig röstkontroll. Förresten hela kroppens ytterlägen; under två timmar tränar hon triceps, juckar, snortar kokain och dör – med mera.
Den lilla barockensemblen gjorde ett pålitligt jobb, på samma sätt som kompbandet bakom Billie Holiday gav solisten möjlighet att glänsa. Det var helt rätt tänkt. Rebaroque har en friskhet som tar fasta på det engelska i Händels musik; inte då så mycket sötman som den dansanta folkmusiken.
Idén i föreställningen är dock också svagheten. Operapärlor utan en sammanhängande handling ger fritt spelrum för renässanspastischer som svepande kjolar och skälmska friare – ibland undrar man hur mycket Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting har att svara för – och om Ernmans komik jämt var otyglad skulle hon förmodligen bli ointressant.
Men så här i en minioperakonsert fungerar suggereringskonsterna. Ljussättningen är enkel men effektfull, kandelabrar tänds och blåses ut, de rörliga scenerierna förtrollar. Premiären i Stockholm följs nu av en liten turné till konserthusen i Malmö och Göteborg.
